Pärlorna har visst blandats i resans blå skål, så ordningen blir kanske inte tidsenlig, fast halsbandet går ju runt och en cirkel har ingen början, inget slut. Jag plockar upp Flensburg, Flensburg från hemresan. Miki och jag lämnade Varberg på morgonen och for med tåget ner längs den västsvenska kusten. Nej, jag minns inget särkilt från det, men jag tittade säkert ut över havet ibland. Någon gång i början av eftermiddagen kom vi till Köpenhamn, köpte biljetter till Flensburg och gick lite ut och in från stationen, åt lite, drack lite och så klev vi på tåget mot Fredericia. Utanför fönstret såg jag sedan gröna danska bukter, broar, vatten och så nådde vi Jylland och lite senare Fredericia. Där var det hett på stationen och stor trängsel och tåget försenat. Miki vantrivdes och visade det förfärande tydligt och jag gick hit och dit sökande efter lugn utan att förlora uppsikten över händelserna på perrongen. Miki försökte gång på gång att smita ut baklänges ur kopplet, men jag klämde fast honom mellan knäna. Så kom vårt tåg och vi steg på och efter en liten stund och några krumbukter lägrade sig friden över oss. I kvällningen nådde vi Flensburg och vi kom till vårt hostel innan de stängde, med ganska tunn marginal. Jag tänkte på uppresan när Alex varit med och allt varit så lätt och roligt. För att få åtminstone ett återsken av den glädjen valde jag att äta kvällsmat på samma innergård som då. En svart katt skapade lite farlig spänning, men annars var det sig likt.
Och jag beställde Matjes nach Hausfrauenart som sist och det var lika gott som sist. Två gånger på en sommar kan man äta det.
Sedan gick vi mellan de vita husen längs gatan ner till Förde (fjorden, fjärden) precis som förra gången. Jag tittade över vattnet till andra sidan och Miki följde sina luktspår.
Ganska snart vände vi tillbaka till vårt härbärge och sjönk ner på bädden, Miki vid fotändan. Luften i rummet stod stilla och lastbilar bullrade förbi på gatan utanför, men snart somnade vi ändå. Vi har båda god sömn. Natten gick och så blev det morgon och vi gick ut i parken mittemot. En stund stod vi vid grodfontänen och jag beundrade grodans runda skuggspegelbild i vattnet.
Miki klättrade upp på kanten och försökte sedan nå ner för att dricka, men lyckades inte. Men som ni vet kom han två dagar senare i Freising att uppnå det målet. Det är en stor sak att dricka ur fontäner, särskilt om de är djupa och har höga kanter.
