Kategori: Politik

Härom dagen läste jag ett meningsutbyte på facebook som utgick ifrån hur påfrestande det anses vara att få frågor som ”Hur trivs du i Sverige?” eller ”Hur länge har du varit här?”, om man har bott i landet länge eller i hela sitt liv. Man får alltså dessa frågor eller liknande sådana för att man ser utländsk ut. En person, en man med utländskt påbrå och i någon mån utländskt utseende, protesterade och tyckte att det väl inte var något att ta illa vid sig för eller irritera sig på. Några helsvenskar med mediasvenska åsikter ryckte då genast in och tyckte att jo, det var hemskt med sådana frågor och att dessa pressade in eller ut människor i utanförskap. Den utlandsfödde mannen kontrade med att det behövs lite mer humor i sådana här fall.

Jag tänkte lite på detta efteråt och gav mannen rätt, men jag tänkte också att han ju får säga så här just för att han är synligt icke-helsvensk. Jag som inte är det – oberoende av om jag är helsvensk eller ej – bör enligt de oskrivna reglerna inte säga något sådant. Om jag sa detta om humor skulle det kunna låta arrogant i öron som tillhör någon som söker arrogans. Fast nu vill jag ändå säga något sådant och jag säger: Tror du som blir störd av de här frågorna att de som ställer dem har några baktankar? Jag tror alltså att de som frågar sådant här gör det i all vänlighet. Är det verkligen bättre att gå runt och vakta sin tunga eller att helt enkelt låta bli att tala med människor man inte känner väl? Behöver vi verkligen fler sådana här hämmande ”stängsel” i vårt vardagliga umgänge med människor omkring oss? Ska vi hela tiden misstänka varandra och jaga fel? Till vilken glädje är den här typen av samtalspolis? (För glädje finns faktiskt.)

Jag lever i den övertygelsen att det är bättre om vi pratar med varandra – och möjligen av misstag välkomnar varandra till Sverige en gång för mycket – än att vi lurar på varandra som gäddor i vassen. Om nu gäddor gör så? De kanske har humor nog att välkomna varandra till sjön, även om de alltid simmat där.

Hela vägen från Držićeva till Most mladosti (fyra spårvagnshållplatser) hade jag denna massivt militärgröna utsikt från spårvagnsfönstret: pansarvagnar, lastbilar med soldater och mängder av stora tunga pjäser som jag inte vet namnet på.

I luften dånar aggressivt taggiga stridsflygplan fram med det mullrande ljudet långt efter sig. Och över Bundek cirklade nyss militärhelikoptrar på förbluffande låg höjd. En stor del av Vukovarska (från Držićeva till Savska) är avspärrad och överallt hänger flaggor och grupper av poliser står utplacerade i varje hörn. Spårvagnar och bussar följer andra rutter än vanligt, bilar, cyklister och fotgängare dirigeras om av högljudda trafikpoliser. På tv ser man utvalt bildsköna officerare och meniga uttala tunga patriotiska allvarsord. Detta har redan hållit på i flera dagar och allt riktar in sig mot den fjärde augusti då en mastodontisk militärparad ska hållas till minnet av Operacija Oluja (Operation Storm). (Jag undrar om jag lyckas ta mig till stan imorgon.)

Jag har försökt läsa in mig på detta skede i det brutala krig som härjade på Balkan under 1990-talet. Jag har bland annat läst wikipediatexten som jag länkar till på svenska, tyska, italienska och engelska, ja, jag har försöksläst den på kroatiska också. I alla fall inser jag att jag inte kan sammanfatta det som står där, utan jag överlåter åt intresserade att läsa själva här, där och på andra ställen.

Jag känner obehag inför den här väldiga kraftuppvisningen. Vad är målet med den?

Jag går tillbaka till mig själv som trettonåring: Jag tänkte eller jag var säker på att i efterkrigstidens öppna samhällen skulle det aldrig vara möjligt att inte ”se” transporter till koncentrationsläger, transporter som för övrigt inte skulle kunna förekomma, än mindre lägren själva. Den nya världen var bättre, tänkte jag och menade då den del av Europa som befann sig på den fria sidan av järnridån. Jag tänkte att antisemitismen hade fått sin slutliga lösning. Aldrig mer skulle den kunna visa sig i ljuset. Och jag tänkte att i denna ljusa tid skulle stora sanningar inte kunna döljas.

Fast Östeuropa låg ju i mörker. Dit kunde man inte resa på något vanligt sätt och de som levde där kunde inte komma till oss. Jag minns paket vi skickade till Christa, Eva, Thea och deras familjer i min barndom. Jag tror det var mest kaffe och smör i dem och jag minns något om att paketen brukade stickas igenom med nålar. Jag ser ännu de här nålarna i smöret framför mig, men kanske var det inga nålar utan större saker?

Ibland blev det lite svårt att tala om hur det var i DDR, jag menar utanför familjen och den närmaste kretsen. Så kom Pragvåren och uttrycket ”socialism med mänskligt ansikte”. Sedan blev det tystare igen. Någon gång hörde jag något om att DDR var värst i östblocket på grund av att människorna där var tyskar. Jag kom inte på något bra att svara på det.

Någon gång i tjugoårsåldern hade jag en kort flirt med kommunismen i en glatt sjungande italiensk form, men så en kväll kom samtalet in på Berlin – och jag visste ju något om Berlin – och då förstod jag att det inte gick. Jag kunde inte tycka att muren ”kanske ändå behövdes med tanke på att…”. Jag vantrivdes i mitt eget skinn och önskade mig en klarare värld. Naivt förstås. Och jag var ju inte längre något barn.

Så kom tiden i Greifswald, de jättestora lögnernas tid, där ord som ”fred”, ”broderskap”, ”folket”, ”solidaritet”, ”evig vänskap”, ”barnens lycka” vällde ut ur stora kar. Men det var mer groteskt än skrämmande. Skrämmande var i stället det man sa eller tonade ner från den andra sidan. Efter en tid insåg jag att det inte gick att föra ett enda ord över gränsen – i någon riktning. Jag såg det jag såg, men kunde bara säga det till dem som redan visste.

Nyss skedde en serie bestialiska mord på en tidningsredaktion och i en kosherbutik i Paris. Direkt inför bilderna med de blodiga golven var det svårt att annat än fördöma brotten. Så var det för att man inte kunde låtsas bort blodet. Folk fördömde i några dagar och inte så få blev till Charlie Hebdo. Men sedan kom sedan. Kanske kallas det ”analys” och på nätet kan man nu läsa allt möjligt ”nyanserat” om att man nog måste förstå våldsverkarna, också. Texter som ”Jag har inget behov att kränka någon världsreligion” dyker upp. I klarspråk: ”Jag har förståelse för mördarnas motiv.” Eller kan det verkligen betyda något annat? Och så mumlar någon om att antisemismen växer i Ukraina (bevis?). Men tankar om antisemism går inte att sammanföra med morden i kosherbutiken.

När jag var 13 tittade vi på Leni Riefenstahls Triumph des Willens i skolan. Jag undrade över hur alla människorna, det tyska folket (jag själv ur en senare generation av dem), kunde gripas så av något som inte verkade vara något alls. Men jag undrade inte bara – vid sidan om förstod jag också. Den närmaste avgrunden är du själv.

När jag var 27 flyttade jag till ett kommunistland. Dagarna där matade mig med lögner. Jag värjde mig, sa emot, men blev till slut ganska konstig. När jag någon gång emellanåt var i Västeuropa matades jag med en annan sorts lögnar, mindre storvulna, på temat ”så farligt är det nog inte”. Jag märkte att det i det ”fria Västeuropa” inte gick att berätta om landet på andra sidan eller det gick i alla fall inte att bli trodd med sådant berättande. Det var inte bara på Bokhandeln Oktober i Malmö som man tyckte att jag måste förstå en rad saker. Och jag förstod inte.

Nu hör jag gång på gång att "det går fint att vara för yttrandefrihet, men…" Och jag hör att maktlösa reagerar med våld för att de är maktlösa. Jag tror inte på det. Jag vet att våld är ett sätt att utöva makt. Kanske det fulaste.

Så här yttrade sig den bosniske sångaren och låtskrivaren Dino Merlin om terrordåden i Paris samma dag som det skedde:

Jag fördömer dagens brott mot journalisterna i Paris. Som muslim känner jag skam och djupt förakt för de brottslingar som gjort detta onda och som svek alla värden som ligger till grund för min tro. Varken jag eller min tro har någonting gemensamt med mördarna. Jag sympatiserar helhjärtat med offrens familjer.

Andra muslimer har också höjt sina röster mot de avskyvärda våldshandlingarna, men bland dem som innehar maktpositioner (i Sverige exempelvis) hörs mycket få entydiga fördömanden om ens några.