Härom dagen läste jag ett meningsutbyte på facebook som utgick ifrån hur påfrestande det anses vara att få frågor som ”Hur trivs du i Sverige?” eller ”Hur länge har du varit här?”, om man har bott i landet länge eller i hela sitt liv. Man får alltså dessa frågor eller liknande sådana för att man ser utländsk ut. En person, en man med utländskt påbrå och i någon mån utländskt utseende, protesterade och tyckte att det väl inte var något att ta illa vid sig för eller irritera sig på. Några helsvenskar med mediasvenska åsikter ryckte då genast in och tyckte att jo, det var hemskt med sådana frågor och att dessa pressade in eller ut människor i utanförskap. Den utlandsfödde mannen kontrade med att det behövs lite mer humor i sådana här fall.
Jag tänkte lite på detta efteråt och gav mannen rätt, men jag tänkte också att han ju får säga så här just för att han är synligt icke-helsvensk. Jag som inte är det – oberoende av om jag är helsvensk eller ej – bör enligt de oskrivna reglerna inte säga något sådant. Om jag sa detta om humor skulle det kunna låta arrogant i öron som tillhör någon som söker arrogans. Fast nu vill jag ändå säga något sådant och jag säger: Tror du som blir störd av de här frågorna att de som ställer dem har några baktankar? Jag tror alltså att de som frågar sådant här gör det i all vänlighet. Är det verkligen bättre att gå runt och vakta sin tunga eller att helt enkelt låta bli att tala med människor man inte känner väl? Behöver vi verkligen fler sådana här hämmande ”stängsel” i vårt vardagliga umgänge med människor omkring oss? Ska vi hela tiden misstänka varandra och jaga fel? Till vilken glädje är den här typen av samtalspolis? (För glädje finns faktiskt.)
Jag lever i den övertygelsen att det är bättre om vi pratar med varandra – och möjligen av misstag välkomnar varandra till Sverige en gång för mycket – än att vi lurar på varandra som gäddor i vassen. Om nu gäddor gör så? De kanske har humor nog att välkomna varandra till sjön, även om de alltid simmat där.
Jag frågar alltid alla om absolut allting 😉 OM de verkar trevliga. Inte OM de verkar lite blyga och kontrollerade. Jag frågar ofta också om det är okej, att jag tycker mig höra att två personer talar persiska t.ex. Sist jag gjorde det blev de jätteglada för att jag kände igen deras språk. OM man har en viss lyhördhet för människor behövs det inte så många regler. OBS: Jag frågar även ibland om folk är från Småland, för att få veta att de är från Blekinge. Etc.
Gabrielle, just det där du säger om lyhördhet och regler tror jag är det viktiga.
Som nybliven EU-migrant (dock ej hemlös) får jag faktiskt förvånande ofta om hur jag trivs i Sverige. Problemet är att jag inte vet vad jag skall svara.
EU-migrant. (Hygientekniker). Man får hålla tunga rätt i mun.