Kategori: Politik

Sedan några veckor tittar jag lite noggrannare på det återkommande korta inslaget ”Bez komentara” (utan kommentar) på kroatisk tv. Innehållet kan i och för sig se ut lite hur som helst: nyfödd giraff går på ostadiga ben, färgglada luftballonger, översvämningar…men på sista tiden har det väldigt ofta visats bilder från flyktingströmmarna genom västra Balkan och då särskilt från den grekisk-makedonska gränsen. Under de senaste dagarna har man visat många bilder från lägret i Gevgelija i Makedonien. Det har varit upplopp och det har visats bilder med en textrad om en hungerstrejk. På bilderna ser jag män, nästan bara unga män. Kvinnor ser jag inga eller kanske har jag skymtat någon, men jag är inte säker. Jag har tagit en mängd bilder men efteråt har jag inte med säkerhet kunnat identifiera en enda person som kvinna på dem.

Är Gevgelija ett undantag? Jag tror inte det, men å andra sidan är det förstås möjligt att männen är mer synliga än kvinnorna, att det kan finnas några kvinnor ”bakom” alla männen. Jag har funderat över vad denna sneda könsfördelning kan få för följder, inte främst i transitländerna, men i mottagarländerna, länderna där flyktingarna kommer att stanna. Hur kommer det att bli i till exempel Sverige som ju tar emot hundratusental? Hur blir det när tonåsflickorna är mycket färre än tonårspojkarna? En bekant till mig skickade mig en artikel från gårdagens Expressen med titeln ”Sverige närmar sig Kinas könsobalans”, där Hans Rosling uttalar sig i frågan.

Nu föds runt 106 pojkar på 100 flickor i Sverige. Om fyra månader menar Hans Rosling att representationen kan ligga på 120 pojkar/100 flickor.
– Det är en grov uppskattning, det är en så kraftig förändring. Det har redan nu påverkat statistiken i Sverige. Samtidigt blir det en påverkan i andra ändan där flickor blir lämnade, säger Hans Rosling.
– Det blir med nödvindighet någon som inte hittar en partner, en pojke på sex kan inte hitta en partner.

Hans Rosling söker en lösning på problemet i en genomgripande förändring av asylpolitiken:

På det sätt som asyl erbjuds nu, att man måste sätta ner fötterna i landet efter en både dyr och farlig färd … det är inget man skickar i väg en flicka, som levt i en begränsad kultur, på. Så då blir de kvar. Och så har man inte råd, säger Hans Rosling och menar att situationen på plats måste förbättras, och att det måste bli enklare för hela familjer att söka skydd tillsammans.

Och vad skulle då en sådan förändring få för följder, undrar jag. Antingen skulle Sverige få mångdubbelt fler flyktingar, det vill säga en familj på varje ung man, eller så skulle en stor del av de unga männen inte släppas in i landet.

Artikeln slutar på ett lite märkligt och slingrigt sätt med att Rosling säger:

Jag har ingen avsikt med att säga det här. Det är mest en reflektion, jag försöker undervisa och så får man förhålla sig till det. Det är inget att överdriva.

Varför säger han så? Känner han att han har trampat in i ett tabu? Måste man tala så i Sverige nu?
I dessa dagar har jag dessutom läst att det pågår en rekordhög utvandring av svenska kvinnor…

Jag läste nyligen någonstans att en förskola i Stockholmstrakten söker ”fritänkande och normkritiska pedagoger”. ”Fritänkande” tror jag att jag förstår. Men ”normkritisk”? Vilka normer är det man ska vara kritisk mot för att få tjänsten? Ordet väcker min misstro och jag får en känsla av att det är något förrädiskt med det. Jag anar att detta begrepp dessutom rubbar det fria i ”fritänkande”. Möljligen också själva tänkandet. Jag slår upp ”normkritisk” och finner bland annat att man är emot könsstereotyper. Varför får jag då för mig att dessa normkritiska pedagoger inte skulle vilja rikta sin kritik med normer kring slöjor av olika slag? För niqab och burka med flera är väl i en fritänkande normkritisk kontext uttryck för den fria viljan?

Paris’ valspråk:

Fluctuat nec mergitur

Jag har fått veta att en av mina hjältar eller ledstjärnor från förr, André Glucksmann, är död. Meddelandet och medvetandet om det kastar ett blixtljus över mina dagar i Greifswald, DDR, i början av 1980-talet. Jag ser hans bok Kokkepiken og menneskeeteren. Et essay om forholdet mellom staten, marxismen og konsentrasjonsleirene. ligga på det låga soffbordet i min norske kollega Jans rum. Han försvann ju plötsligt och under dramatiska omständigheter från Greifswald och lämnade mig kvar som enda västeuropé eller enda ”spion från Kapitalismen" i Greifswald. När han försvann hade jag just lånat ” Kokkepiken og menneskeeteren”, så den blev på detta sätt min och är ännu min, även om den nu finns i Sverige. Jag läste den frenetiskt, jagad av det som omgav mig. Jag hade ju bara hemliga vänner, som kanske inte alltid var riktiga vänner och jag var ofta förtvivlad och galen i min dagliga gärning som svensklektor på ”Sektion Nordeuropawissenschaften” på Hans-Fallada-Straße. En dag stack jag till exempel med ett häftstift i ett obevakat ögonblick (trodde jag i alla fall) ut ögonen på Breznjev på den där anslagstavlan med texter om ”antifaschistischer Schutzwalls” nödvändighet och liknande ting, som fanns bredvid det alltid låsta biblioteket. Jag fattade inte då att det var självklart för alla vem som hade stuckit ut ögonen på besten. Men den gången hände inget, inget förhör, bara tystnad. Ur Glucksmanns bok minns jag ännu den här raden, ja, jag minns den alltså inte helt språkligt rätt, min norska är inte av det slaget, men jag minns innehållet: ”For de russiske konsentrasjonslejer var der intet Russel-tribunale…” (Rätta gärna till norskan här!) Hans bok blev min ledstång, som jag stödde mig på, när den omgivande kompakta propagandan försökte äta sig in i mitt sinne.

Idag har jag läst Ruth Löthmarkers text om André Glucksmann och jag vill citera ett avsnitt ur den, nämligen det som ankyter till ”Kokkepiken och menneskeeteren” och i en förlängning till mitt liv i DDR. Sammanhanget är ett tv-program, där André Glucksmann och Bernard-Henri Lévy plötsligt når utanför en trängre krets:

De böcker som Pivot tog upp till diskussion var Glucksmanns ”Kokerskan och kannibalen” och ”Les Maîtres-penseurs” (Mästertänkarna) samt ­Lévys ”Barbari med mänskligt ansikte”. Båda författarna hade inspirerats av sin läsning av Solzjenitsyns till franska översatta ”Gulagarkipelagen”. I det Frankrike där kommunistpartiet hade en stark ställning alltsedan andra världskrigets slut och de intellektuella stod till vänster, uppenbarade Solzjenitsyn sanningen om de sovjetiska arbetslägren, en sanning som många känt till men alltid förnekat. På grund av detta radikala brott mot den dominerande ideologin kom de två att betecknas som ”de nya filosoferna” (en etikett som dock aldrig skymtade i deras egna skrifter). Glucksmann klarlade det tankegods som inspirerats av tänkare som Hegel, Marx, Fichte och möjligen även av klassisk teologi, vilken såg jordelivets prövningar som en förberedelse för det himmelska paradiset. Det märkliga mönster som framträdde är att ett arbetsläger inte är ett arbetsläger, att tvångsarbete inte är tvångsarbete, när det anordnas eller sker i socialismens namn.

bild från programmet

Läs gärna artikeln som helhet: Glucksmann såg den blinda tron i vitögat

”En gång ska det ha funnits gott om sjöar och hav på Mars”, hörde jag för några kvällar sedan någon säga, kanske i ett nyhetsprogram på svt.play, minns inte riktigt. I alla fall högg de här orden tag i mig och jag tänkte att det kanske blir så någon kommer att säga om Jorden en dag, någonstans i en annan värld. Kort därefter gick jag och la mig och somnade kanske, men oron blev kvar och den blandades med tankarna på flyktingströmmarna. Jag såg Lana och mig på Krivi Put, som ju ligger alldeles vid järnvägen. Vi satt ute vid knuten och var mitt inne i en lektion, då ett tåg rasslade förbi med flyktingar i och jag sa ”duktigt”: ” Izbjeglice su u vlaku.” Eller var det Lana som sa det? Vi såg att tåget verkligen var helt fullt. Drömmen gick över i något annat, ett samtal mellan några jag inte kunde se om hur naiva Merkel och den svenska regeringen varit. ”Det är därför det kommer så många nu”, sa någon. ”De är hitlockade av löften som ingen kan hålla”, hördes det från ett annat håll. Jag tänkte något vagt om att det är så svårt att se in i framtiden. De här löftena kom innan allt tippade. Kunde man verkligen veta att det skulle bli så? Ja, rörelsen fanns där redan, men den hade inte passerat den där gränsen. Nu är vi förbi gränsen och vi tittar i våra olika länder här i Europa, rikare och fattigare, oroligt åt sidorna på varandra fast vi undviker att se varandra i ögonen. Vi hör att människor sätter eld på (blivande) flyktingförläggningar i Sverige, vi hör att flyktingar sätter eld på tälten i Slovenien. Några skriker högt att nu får de räcka, men de flesta tiger ännu eller talar bara i en trängre krets. Kommer gränserna att nu att förvandlas till ogenomträngliga hinder? Håller Europa på att gå under? Vem blir hjälpt av att Europa går under? Vart är vi på väg? För ett halvår sedan hade nästan ingen med självklarhet kunnat svara på frågan ”Vilket är vårt största problem idag?”. Nu vet alla vilket det är. Och jag ser den unge tunisiern – eller var han algerier? – sitta där på en sten någonstans på Pantelleria, den lilla ön söder om Siciliens kust. Han dök upp i ett nyhetsinslag här i kroatisk tv härom dagen. ”Ni har haft er tid, nu är det vår tur”, sa han och tittade rakt in i kameran. Befinner vi oss just nu i det där ännu relativt lugna vattnet strax före vattenfallet?