Kiselo zelje

Då och då har jag, när jag gjort mina inköp i småbutikerna här omkring, funderat på vad det kan vara för skillnad mellan ”kiselo kupus” och ”kiselo zelje”. Smaken verkar det ju inte vara någon större skillnad på. Att ”kiselo kupus” är surkål har jag vetat sedan september. Oftast köper man surkålen halvkilovis i små plastpåsar. På vissa påsar står det ”kiselo zelje”, på andra ”kiselo kupus”. Kanske är det olika sorters kål, tänkte jag. Eller är behandlingen lite olika? Nå, idag uppdagades sanningen för mig: det är samma sak, ”kupus” är det officiella ordet och ”zelje” det lokala.

Jag blev rekommenderad ”kiselo zelje” mot min envisa förkylning. Jag ska äta den som sallad med lite olja och paprikapulver på. Kanske något att utöka huskursapoteket med?

Izvrstan

Här är nu tentamensperioden i full gång och jag har inte bara satt ihop tentor, utan jag har även lagt ner ett antal timmar på att vakta i skrivsalar. Det hör också till en lärares uppgifter vid det här universitetet.


här läggs av de sista kvarvarande en sista hand vid texterna

Sedan har jag även fått återstifta min gamla bekantskap med tentamensboken. Jag hade själv en sådan under de första terminerna när jag läste tyska i Göteborg för hundra år sedan. Någonstans ligger den nog ännu i en låda.

I tentamensböckerna här fylls inte bara sifferbetyget i – från 1 till 5 – utan också ett vitsord formulerat i just ord. Betyget 5 eller ”utmärkt” kan uttryckas på två sätt har jag nu lärt mig. Ett modernt eller normalt: odličan. Eller ett mera ålderdomligt: izvrstan. Detta senare utövar en märklig fascination på mig. Jag tycker på något vis om att veta att det är ålderdomligt och nog passar det på ett särskilt sätt i de här tentamensböckerna från en annan tid.

Ocat

Vattnet i vattenledningarna här i Zagreb är väldigt kalkrikt, egentligen alldeles för kalkrikt – allt som kommer i beröring med vattnet blir vitt. Diskbänken är vitfläckig,vattenkastrullen drar gång på gång på sig en vit hinna. (Kanske håller min matstrupe på att förvandlas till ett stelt vitt rör?) Min hyresvärdinna har därför föreslagit mig att spola igenom tvättmaskinen åtminstone en gång i halvåret med… ”ja, vad heter det på något språk som främlingar talar…’aceto’, ja, jag är ju egentligen från Dalmatien och där talar man ibland italienska om sådant här”, sa hon. Jo, det är ett ord jag har i mitt förråd, svarade jag. Jag tittade lite senare in i ett av köksskåpen och fann där en stor till hälften fylld flaska med etiketten ”ocat”. Ja, det är ju förstås ättika det där ”ocat”… eller vinäger om man vill vara lite mondänare. Plötsligt slog det mig att ättika-aceto-ocat måste vara samma ord. Jag gick till Hellquists etymologiska ordbok och fann att det stämde. Här kan de intresserade läsa vidare.

Uttalsövningar

Jag försöker som bäst tugga in månadsnamnet "siječanj". Det gäller att få in det innan månaden är över, både som glosa och som smidigt uttal.

På färden till ”fakulteten” om morgnarna eller förmiddagarna blir jag alltid glad, om jag hamnar på en spårvagn där hållplatsernas namn ropas ut. Då kan jag sitta där och öva. Jag kan namnen på alla hållplatserna hemifrån och fram till målet. Radnička – Olipska – Držićeva – Strojarska – Kruge – Lisinski – Miramarska – Sveučilišna aleja. Men vissa av dem snubblar jag på, om jag försöker uttala dem snabbt, särskilt om jag sätter ihop dem i sådana här kombinationer: ”sljedeći je postaja Držićeva” eller ”sljedeći je postaja Sveučilišna aleja”.

Så småningom har jag också börjat ”dechiffrera” de här namnen. Att ”Sveučilišna aleja” betyder ”Universitetsallén” kom jag på ganska tidigt; det var när jag lärde mig att ”universitet” heter ”sveučilište”. Härom dagen öppnade sig det tungvrickande namnet ”Držićeva” plötsligt för mig. Det var genom en uppsats om den kroatiske renässansförfattaren Marin Držić, som en av mina studenter skrivit.


vy från spårvagnen uppåt Držićeva någon gång i höstas