”Shall We…?”

Idag överlåter jag min plats här under pausträdet till sommarens andra gästskribent (Londi räknar jag inte som gäst, för vi lever ju så symbiotiskt att man ibland inte vet vems ord som är vems – eller vem som är hunden av oss) – min goda vän Michal Moskow:

“Shall We. . .?”

Shall we go to Petersburg,
somewhere north
of where I live?

Shall we go to Petersburg?
Cruises are cheap
in the bitter cold of winter.

And what if we don’t make it
all the way to Petersburg?
Get captured by an iceberg,

frozen to the sea?
Why, then we’ll live there
forever, caught in a moment

of bliss and ecstasy,
on the way to Petersburg,
a living ice sculpture in the dead of winter.

“On Surviving a Month in an American Suburb
Or: Environmentalism is Dead and Gone”

Trash trucks of the mind
empty my life every morning.

Four o’clock, and the rest
of the world sleeps

as the trash trucks lumber, roar,
stop, reverse with beep beep beeps

down the streets and alleys
between the houses and picket fences

emptying the cans where neighbors
have deposited their trash

picking up dumpsters at the
shop on the next street over

discharging them with clangs
that rattle against my head

emptying my bed of sleep
emptying my mind of thought

evacuating life so that finally
it will exist no more

buried under mounds of trash
compacted by the machines

crushed by what the perfect suburban
families have tossed away.

©Michal Moskow July 31, 2005

![Anne](/wp-content/MNjune05.jpg @alignleft)Michal Moskow lives in Göteborg, Sweden, and visits Minnesota in the U.S.A. often but doesn’t often stay in the suburbs.

Il fantasma di Trieste: fortsättning

I början av vistelsen i Pesaro läste jag ut ”Il fantasma di Trieste” av Enzo Bettiza. Jag gör ett litet tillägg här till det jag skrev om boken för några veckor sedan.

![Miramare](/wp-content/cast1.gif @alignleft)Berättartekniskt är romanen intressant uppbyggd, även om det egentligen inte är fråga om några direkt innovativa grepp – boken har två berättarröster: en konventionell berättare och en röst från huvudpersonen, Daniele Solospin, vars dagbok vi får läsa utdrag ur. Den konventionelle berättaren är huvudberättare och han kommenterar emellanåt också dagboksinslagen – det är han som håller i trådarna.

Romanhandlingen skulle ur en viss synvinkel kunna beskrivas som en kombination av förskjutningar av (minst) tre olika teman: ett historiskt, ett självbiografiskt och ett litterärt – första världskrigets utbrott, Bettizas uppväxt i Zara och Spalato och Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

En kardinalpunkt i romanen är en tilldragelse som kan sägas var en variation på skottet i Sarajevo 1914 – attentatet på tronföljarparet är flyttat till Trieste 1913 och tronföljarparet är ersatt av tämligen bleka ”controfigure”. Händelsen får inga avgörande följder inom romanen, men det skapas en spänning som, för den som har åtminstone ett minimum av historiska kunskaper, pekar framåt mot krigsutbrottet.

Det är lätt att hitta spår av eller paralleller till Bettizas självbiografi ”Esilio” i ”Il fantasma di Trieste”. Miljön är visserligen flyttad från Zara och Spalato till Trieste, men familjekonstellationen har en hel del likheter, särskilt fadersgestalten och amman/barnsköterskan verkar nästan kalkerade på motsvarande gestalter i självbiografin. Tiden är flyttad från perioden kring och under andra världskriget till perioden mellan förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott.

Likheterna med ”Buddenbrooks” är slående – också i den triestinska romanen befinner sig en gammal inflytelserik köpmannafamilj på fallrepet. Den sista generationen har ingen alls begåvning eller lust för affärer och redan föregående generation har börjat tappa greppet. Vissa lite raffinerat ”sjukliga” drag går att återfinna hos Daniele Solospin precis som hos Hanno Buddenbrook.

Det här är en fascinerande roman med välgjorda personporträtt, spännande förlopp och miljöer och inte minst – intressanta samtal mellan romanfigurerna. Slutet är tyvärr lite ofullgånget, historien sipprar liksom bort i ingenstans till sist.

Senza sangue: Alessandro Baricco

![Baricco](/wp-content/baricco.jpg @alignright)”Senza sangue” av Alessandro Baricco är en formfulländad miniatyrroman, ett slags sinnrikt utsnidad silhuette. Romanen är möjligen lite livlös, eller för att anspela på titeln, lite blodlös i sin perfektion, men den är utan tvivel ett litet konstverk.

Navet som berättelsen kretsar kring är en hämdaktion, ett mord eller snarare två som förövas i anslutning till ett sedan en tid avslutat krig, möjligen rör det sig om spanska inbördeskriget. Inbördeskriget nämns aldrig uttryckligen och orterna där handlingen är små och okända med undantag för Cartagena (som i och för sig kanske också finns i något sydamerikanskt land) och möjligen någon till. En man som hörde till Francosidan (om nu mitt antagande om det spanska inbördeskriget stämmer) och hans minderårige son mördas brutalt i sitt hus på landsbyggden av tre män. En dotter, som fadern gömmer i ett slags litet lönnutrymme under golvet, klarar sig. Den yngste av männen upptäcker henne emellertid, men han låter henne vara och avslöjar henne inte för de andra.

Många år senare möts flickan och den unge mannen – hon är då i sextioårsåldern och han är över sjuttio. Hon har sökt efter honom, men inte för att straffa honom och mötet blir till en akt av försoning.

Texten är mycket medvetet och noggrant konstruerad till exempel använder Baricco på några ställen identiska eller delvis identiska formuleringar för att binda samman olika textställen. Gården där morden ägde rum beskrivs på bokens första rader så här: ”Nella campagna, la vecchia fattoria di Mato Rujo dimorava cieca, scolpita in nero contro la luce della sera. L’unica macchia nel profilo svuotato della pianura.” (Ute på landet låg den gamla gården Mato Rujo; den avtecknade sig i svart mot kvällsljuset. Den enda fläcken i slättens tomma profil.) Mot slutet av det första av bokens två kapitel upprepas, efter att morden skett och gården stuckits i brand, beskrivningen med en avvikelse: ”scolpita in rosso fiamma contro il buio della notte.” (den avtecknade sig i flammande rött mot nattmörket.)

Två gånger beskrivs den kvinnliga huvudpersonen mycket noggrant när hon ligger ihopkrupen på sidan. Bilderna av henne som liten flicka och åldrad kvinna läggs liksom på varandra och blir till en – eller ska vi säga två varianter av en – genom en beskrivning av hur hon ligger i jordkällaren i början av boken och hur hon ungefär femtio år senare i slutet av historien ligger i en hotellsäng. Så här ligger hon som barn i jordkällaren: ”Rannichiata su un fianco, si mise a cancellare una ad una le imprecisioni. Allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla. Ricontrollò la simmetria della scarpe, accoppiate come in una vetrina, ma di taglio, avresti detto sdraiate, per stanchezza. Le piaceva quell’ordine. Se sei una conchiglia, è importante l’ordine. Se sei guscio e animale, tutto deve essere perfetto.” (Ihopkrupen, liggande på sidan utplånade hon undan för undan bristerna i symmetrin. Hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra. Hon kontrollerade skornas symmetriska position, den ena bredvid den andra som i ett skyltfönster, men liggande skulle man kunna säga, på grund av trötthet. Hon tyckte om denna ordning. För en snäcka är ordning viktig. För den som måste vara både skal och djur, måste allt vara perfekt.) I slutet av boken beskrivs kvinnan där hon ligger i en hotellsäng med formuleringar som ligger mycket nära dem som Baricco använde för flickan i jordkällaren:

”Si rannichiò alle sue spalle: tirò su le ginocchia verso il petto: allineò i piedi fino a sentire le gambe perfettamente appaiate, le due cosce morbidamente unite, le ginocchia come due tazze in bilico una sull’altra, le caviglie separate da un nulla: si strinse un po’ tra le spalle e fece scivolare le mani, unite, in mezzo alle gambe. Si guardò. Vide una vecchia bambina. Sorrise. Guscio e animale.” (Hon kröp ihop bakom honom: hon drog upp knäna mot bröstet: hon placerade fötterna ovanpå varandra tills hon kände att benen låg exakt ihopparade, låren mjukt mot varandra, knäna som två koppar den ena balancerande på den andra, anklarna tätt intill varandra: hon drog ihop axlarna lite och lät händerna glida in mellan benen. Hon såg på sig själv. Hon såg en gammal flicka. Hon log. Både skal och djur.)

![senza sangue](/wp-content/bariccosenzasangue.jpg @alignleft)Boken är ett vackert ordkonstverk sammanfogat med stor precision och stilsäkerhet, men romanfigurerna är egendomligt livlösa, som om de funnes till bara för att användas som råmaterial för Bariccos formuleringsekvilibristik.

(Översättningarna är mina egna, även om jag genom Malte Persson sedan någon dag vet att boken finns i svensk översättning.)

Tillbaka

Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg efter sommarens Italienresa. Det blev ett par veckor i Pesaro med turer till Urbino, Gradara och Focara. Den här gången lyckades jag äntligen fotografera Danteinskriptionen över porten till Fiorenzuola di Focara:
Dante

Efter Pesaro levde vi lata och goda dagar på La Curbastra, agriturismo med fruktodling (särskilt persikor) i utkanten av Faenza. En dag blev en mosaikrundvandring i sommarhettan i Ravenna – ett avbrott från Curbastralivets ”dolce far niente”.

Under resans gång köpte jag lite böcker:

Alessandro Baricco: Senza sangue (ännu inte översatt till svenska, men det dröjer nog inte länge innan boken kommer på svenska, eftersom Baricco ju är ganska stor i Sverige)
Sebastiano Vassalli: Un infinito numero (intressant nutida italiensk författare som väl knappast är känd i Sverige; så vitt jag vet finns inget översatt av honom)
Ada Negri: Mia giovinezza (poet som bland annat dykt upp här under pausträdet i samband med Klara Johanson)
Ada Negri: Poesie
Enzo Bettiza: Il libro perduto (intressant, i Sverige väl okänd författare som jag tidigare berört i en kort text)
Giuseppe Ungaretti: Vita d’un uomo (en av Italiens moderna klassiker inom poesin; åtminstone delar av hans verk finns på svenska)
Edgarda Ferri: L’ebrea errante (en för mig ny författare; boken är ett slags hybrid mellan roman och historisk skildring och den handlar om judarnas situation i Europa under renässansen)

Undan för undan kommer jag att ta upp åtminstone en del av böckerna lite närmare här under pausträdet. Med dagens lite torftiga text vill jag egentligen bara signalera min återkomst till bloggvärlden.

Il fantasma di Trieste

Trieste

Sedan någon vecka läser jag (vid sidan av en del annat) ”Il fantasma di Trieste”, en roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza. Romanen är ett slags variation på Thomas Manns ”Buddenbrooks Verfall einer Familie” förflyttad till Trieste och Östrerrike-Ungern. Tiden är i förhållande till tiden i Manns roman något senare, vi befinner oss i perioden mellan det förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott. Den unge Daniele Solospin är på sätt och vis (men bara på sätt och vis!) ett slags parallellgestalt till Hanno Buddenbrook. ![bild](/wp-content/castelloduino1.jpg @alignright) Det är en facinerande roman med suggestiva personporträtt och samtidigt ger den inblickar i det här områdets historia i en turbulent tid; dessutom innehåller den intressanta diskussioner om bland annat politik, konst och livets mening. Jag citerar här, som ett litet exempel, vad den triestinsk-judiske målaren Enrico Pfeffer tänker om förhållandet mellan konst och vetenskap:

La scienza non ha mai portato nulla di buono allo spirito artistico, anzi, in senso lato, non ha mai giovato allo spirito dell’umanità. Il dominio della scienza è il dominio di una mentalità frigida, ottimistica, catalogatrice, che auspica e crede in un progresso incondizionato, rettilineo, della civiltà: e tale illuminismo da quattro soldi, è quanto di più estraneo possa esserci per l’arte, che sempre si è alimentata in eguale misura di pessimismo e di ottmismo, di speranza e di profonda sfiducia, che è stata sempre disposta a tutte le avventure, a tutti i colpi di testa, pur di assecondare l’umanità nel suo intimo e oscuro sviluppo, il quale, badate, è una cosa diversa e ben più seria del ”progresso” ufficiale in cui fingono di credere gli scienziati, gli uomini di governo, i preti, i maestri di scuola e i grandi industriali.![miramare](/wp-content/Miramini.jpg @alignright)

Vetenskapen har aldrig haft något att tillföra konsten och i vidsträckt bemärkelse har den aldrig haft något att erbjuda mänskligheten på ett andligt plan. Vetenskapens herravälde innebär att vi behärskas av en kylig mentalitet, oövertänkt optimism och en iver att katalogisera, vilket för till en ovillkorlig framstegstro, blind för komplikationer. Och dessa upplysningsidéer av billigaste slag är så långt ifrån konsten som man kan komma. Konsten har alltid levt lika mycket på pessimism som på optimism, på hopp i lika mått som på djupaste misstro och den har alltid varit beredd att kasta sig in i alla äventyr, att följa de vildaste idéer för att ledsaga mänskligheten i dess innersta och dunklaste utveckling, vilken – lägg märke till detta – är något helt annat än och mycket allvarligare än den officiella ”utveckling” som vetenskapsmän, politiker, präster, lärare eller näringslivets män låtsas tro på. (min något fria översättning)