Gustaf Ullman

Vad håller för tidens och människans nötning? Vad blir kvar och hur länge? Är det verkligen det bästa som blir kvar? Ofta verkar slumpen styra, men väl inte alltid. Kanske spelar det ingen roll vad som blir kvar, för som kvarblivet är det väl ändå något annat än det det var…

![Ullman](/wp-content/Varbergsmuseum.jpg @alignright)Vem minns Gustaf Ullman, hans dikter, hans noveller? Själv trodde jag att han var målare, jag vet inte varför, eller var han också målare? Jag vet att han står staty, eller snarare knästår, ett knä i marken – nedanför fästningen i Varberg inte långt från havet. Jag tror att statyn är av en ljus sten, marmor?

Den här dikten av honom läste jag nu:

Resevisan

Min skuta fraktar mångahanda.
Men hjärtat ville endast ett.
Den fagra kust, där jag vill landa,
i drömmens kikare jag sett.
Men lång blir min färd.

Jag hade vänner med i båten
i brokig följd från hamn till hamn.
En reskamrat satt stum förgråten:
en trängtan utan röst och namn.
Och lång blev vår färd.

De sagt farväl de andra många.
Den stumma ensam än är kvar.
Men denna färd, den ödsligt långa,
när skall den sluta? När och var?
Hur lång blir vår färd?

Om Goethe: Klara Johanson

Den författare som Klara Johanson nog skrivit allra mest om är Goethe. Om honom handlar den första av ”Det speglade livets” fyra huvuddelar under rubriken ”Goetheläsning”. I ”Det rika stärbhuset” är det främst essän ”Goethestadier” som Klara Johanson ägnar åt honom. Så här skriver hon i början av denna text:

Ett grant och stormigt och snabbt förbrusande liv hade han själv i sin hetaste ungdom utbett sig: raska på, postiljon Kronos, kör mig med rassel och brak till Orcus’ port, så det hörs att en furste kommer. Detta övermodiga hojtande tycktes ha misshagat gudarna; deras förmenta älskling fick böta med en mer än rimligt utdragen livslängd, som därtill i trots av små skandaler och små nederlag rullade fram för beskådarna i oförstörbart lugn och världslig välmåga.

Att Goethe på äldre dagar knappast lämnade sin plats åt nya förmågor, utan fortsatte att prägla sin tid genom sin aldrig sinande skaparkraft är något som Klara Johanson återkommer till flera gånger i essän, ofta med nog så drastiska formuleringar:

Denne överårige litteraturmonark nöjde sig nämligen inte med rollen av bekransad idol: han strävade vidare som om han hade ett rykte att erövra, och hade man någon tid hämtat tröst ur symptom på åderförkalkning i hans auktorskap satte han plötsligt ett nytt rekord att förtvivla över. Hur länge skulle man behöva tåla att en gengångare från det med blod och eld förgjorda tidevarvet hinsides revolutionen spökade bland dem som i naturens ordning hade övertagit rätten att leva?

Med några raska penseldrag svänger Klara Johanson ihop en karakteristik av Goehte liv och verk – se här Goethe i ett nötskal:

Som hans diktning, så hans liv. Obesvärad av idealtörst, okänslig för det översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han i vackert väder och med konnässörens njutningskonst passerat genom säsonger, tills han slutligen i liknelse av epikureisk gud anteciperade odödlighetens privilegier.

Apropå klassisk harmoni och i polemik med Goethes förmenta dito skriver hon både mothårsaktigt och originellt klarsynt:

Olympisk harmoni, en grann omskrivning för åldersslöhet, slapp Goethe lyckligt undan. Hans ungefär alltgenomträngande visdom var innerst en klar och bitter vetskap om den mänskliga tillvarons erbarmlighet, hans levnadskonst gick ut på det fruktansvärt ansträngande balansprovet ”att känna världen utan att förakta den”.

Och hon fortsätter ett stycke längre fram på samma tema, för att så småningom låta texten övergå i en hyllning till Goethes diktverk West-östlicher Divan, av henne beskriven som ”ett litet universum för sig”:

Men också blomningar och föryngringar bidrog att avlägsna risken av klassisk ro. Goethe var närmare sjutti än sexti när han skapade den fenomenala diktboken West-östlicher Divan. Det var en ny debut, och den borde ha kommit alla samtidens unga poeter att känna sig gråhåriga. Om den erotiska berusningen, övermodet och yran hade anstått en grönare skald, så röjde likväl denna intill självklarhet lyckade sammangjutning av långväga exotism och närmsta verklighet en djupt förfaren mästares handlag och en vittbevandrad andes överlägsna spiritualitet. Lustgården West-östlicher Divan står som ett litet universum för sig i Goethes diktning, och den ensam skulle ha varit tillräcklig att säkra hans rang som lyriker.

Klara

Irrungen, Wirrungen – kapitel 2

![Fontane](/wp-content/PICT0/PICT0740.jpg @alignleft)Bland den tyske realisten Theodor Fontanes många romaner är det bara Effi Briest som hittills finns i svensk översättning. Sedan ett tag arbetar jag (sporadiskt) med att översätta den lilla Berlinromanen ”Irrungen, Wirrungen”. För några månader sedan publicerade jag första kapitlet av romanen här. Idag följer kapitel två:

Nästa morgon stod solen redan högt på himlen och kastade sina strålar över gårdsplanen till Dörrs handelsträdgård. Ljuset föll på en anhopning av olika slags byggnader bland annat på ”slottet”, som fru Nimptsch kvällen innan i lätt försmädlig ton hade talat om. Ja, detta ”slott”! I skymningsljuset hade man med tanke på storleken kanske kunnat ta det för ett sådant, men idag i det obarmhärtigt klara ljuset, såg man bara alltför tydligt att hela bygget med sina påmålade höga gotiska fönster inte var något annat än en eländig träbarack. De två gavelväggarna, som tedde sig mer solida än resten av byggnaden var gjorda i korsvirke med ler- och halmfyllning och innanför dem fanns två gavelrum. Resten utgjordes av en stor hall med stengolv där det stod ett virrvarr av stegar som ledde upp till en vind och därifrån vidare till tornet som tjänade som duvslag. Tidigare, före Dörrs tid, hade hela den jättelika baracken tjänat som förvaringsplats för bönstörar och vattenkannor och kanske hade den också använts som potatiskällare, men sedan handelsträdgården för ett antal år sedan köptes av sin nuvarande ägare, hade det egentliga bostadshuset hyrts ut till fru Nimptsch och den gotiskt bemålade baracken med tillbyggnad av de två gavelrummen hade iordningställts som bostad åt Dörr som på den tiden var änkling. Det hela var ett högst primitivt arrangemang och ingenting hade ändrats i detta när Dörr kort därpå gifte om sig.![IW](/wp-content/PICT0/PICT0734.jpg @alignright) På somrarna var det nästan fönsterlösa skjulet med sitt stengolv och sin svalka ingen dum plats att vistas på, men vintertid hade herr och fru Dörr och en tjugoårig svagsint son ur första äktenskapet helt enkelt frusit ihjäl om inte de båda stora drivhusen på andra sidan gårdsplanen hade funnits. I dessa tillbringade familjen hela tiden från november till mars, men också under den vackrare delen av året, ja till och med under de varma sommarmånaderna, om man inte just sökte sin tillflykt från hettan, utspelade sig deras liv till stora delar framför och i drivhusen, för här hade de nära till allt: här fanns de små trapporna och avsatserna där blommorna från växthusen varje morgon placerades ut för att få frisk luft, här var uthuset med kon och geten, här var hundkojan med hunden och härifrån sträckte sig den väl femtio steg långa dubbla drivbänken med en smal gång i mitten ända bort till det stora grönsakslandet. I detta rådde ingen större ordning, dels för att Dörr inte hade något sinne för ordning, dels för att han hade en så stor hönspassion att han lät sina älsklingar picka omkring som de ville utan att bekymra sig om den skada de ställde till med. Någon stor skada var det i och för sig aldrig fråga om, eftersom hans handelsträdgård med undantag för sparrisodlingen inte härbärgerade några finare plantor. Dörr inriktade sig på det allra vanligaste eftersom han ansåg det vara fördelaktigast, så han odlade mejram och andra vanliga örtkryddor. Purjolöken var hans absoluta favorit och han menade att en riktig berlinare egentligen bara behövde tre saker: öl, Gilkasnaps och purjolök. ”Med purjolök”, brukade han som avslutning säga, ”har ingen kommit till korta”. Han var i allt ett original, han handlade helt efter eget huvud och brydde sig inte det minsta om vad som sades om honom. Det var också detta egensinne som givit honom modet till hans andra giftermål, ett giftermål som bottnade i varma känslor och föreställningen om att hans fru var en verklig skönhet och hennes tidigare förhållande med greven hade i stället för att verka till hennes nackdel tvärtom framstått som ett bevis på hennes absoluta oemotståndlighet. Om det på goda grunder skulle talas om överskattning i det här fallet, så var det i alla fall inte Dörrs sak att uttala något sådant, för honom hade naturen, när det gällde det yttre, uttrustat alldeles ovanligt knapphändigt. Mager, av medellängd och med fem grå hårtestar på huvudet skulle han ha varit alldagligheten själv om inte en brun vårta som satt mellan den vänstra ögonvrån och tinningen givit honom ett apart drag. Varför också hans fru på sitt eget ogenerade sätt men med viss rätt brukade säga: ”Skrumpen är han, men från vänster har han faktiskt tycke av ett borsdorfäpple.”

I detta hade hon helt rätt och man hade överallt kunnat känna igen honom med hjälp av detta signalement, om han inte dag ut och dag in hade gått omkring med en skärmmössa av grovt linne neddragen över halva ansiktet så att både det alldagliga och det speciella i hans utseende doldes.

Med skärmmössan djupt ner över pannan stod han också idag, dagen efter det långa samtalet mellan fru Dörr och fru Nimptsch, framför en blomsterhylla intill det främre växthuset och radade upp krukor med pelargoner och lackvioler, som skulle till marknaden imorgon. Ingen av plantorna var krukodlad, utan alla hade nyss blivit insatta i krukorna och med en alldeles speciell tillfredsställelse och glädje ställde han upp dem framför sig medan han i förväg mös över madamerna som skulle komma imorgon och pruta sina fem pfennig som vanligt och ändå skulle det var de som blev lurade. Detta slags nöje hörde till hans största glädjeämnen och utgjorde egentligen själva kärnan i hans själsliv. ”Tänk att få vara med och höra dem skälla sedan… Det skulle vara något det.”

Så gick han och pratade för sig själv, när han bortifrån trädgården fick höra en liten byrackas skällande blandat med det förtvivlade galandet från en tupp, ja, om han inte misstog sig så var det hans tupp, hans älskling med silverfjädrarna. Han vände blicken mot trädgården och såg då en flock hönor skingra sig åt alla håll, tuppen däremot hade flugit upp i ett päronträd och därifrån skrek han oavbrutet på hjälp medan den lilla hunden stod och gläfste under trädet.

”Det var då tusan också”, skrek Dörr i raseri, ”det där är ju Bollmanns förbannade… Genom staketet som vanligt… Nu ska du få se på…” Han satte snabbt ner pelargonkrukan som han just stått och synat och sprang bort mot hundkojan, grep efter kedjan och släppte loss den stora vakthunden, som genast kastade sig som en galning ner mot trädgården. Innan den nådde fram till päronträdet, tog emellertid Bollmanns jycke till harvärjan och försvann under staketet – den fuxfärgade vakthunden tog ännu några långa skutt efter den. Men hålet i staketet som hade varit stort nog åt den lilla krabaten, räckte inte till för den stora hunden och tvingade den att ge upp förföljandet.

Och inte gick det bättre för herr Dörr själv; han hade just kommit framskyndande med en kratta i högsta hugg och utbytte nu blickar med sin hund. ”Ja, ja Sultan, den här gång blev det inget.” Sultan traskade tillbaka mot sin hundkoja, långsamt och lite skamset, som om han hade tyckt sig märka något förebrående i sin husses ord. Dörr stod och tittade efter den lilla byrackan där den jagade fram längs en plogfåra och sade efter en stund: ”Jag ska tamej tusan skaffa mig ett luftgevär, hos Mehles eller någon annanstans, så ska jag ge den rackarn vad han tål och varken höna eller tupp ska knysta om det. Inte ens min.”

Denne visade emellertid att han åtminstone tills vidare inte på minsta sätt ville kännas vid Dörrs krav på tystnad från hans sida, utan gjorde precis som förut bruk av sin stämma å det ljudligaste. Han kastade stolt huvudet tillbaka och lät silverhalsen glänsa som om han ville visa hönorna att hans flykt upp i päronträdet egentligen hade varit ett medvetet skälmstycke eller helt enkelt bara en plötslig ingivelse.

Dörr sade då: ”Gud, vilken tupp. Han tror visst verkligen att han är något. Men inte är det mycket med hans mod inte.”

Och med de orden gick han tillbaka till sin blomsterhylla.

Else Lasker-Schüler: Klara Johanson

Klara Johanson är ju min absoluta stamgäst under pausträdet, men också Else Lasker-Schüler tittar in här allt emellanåt. Idag tänker jag låta er se en skymt av henne genom Klara Johansons ord. Detta lilla stycke är hämtat ur expressionistkapitlet ”Den tyska diktens själskris” i ”Det rika stärbhuset”:

![Else](/wp-content/PICT0/PICT0673.jpg @alignleft)Ett poem i hans [Georg Trakls] postuma bok ”Sebastian im Traum” är betydelsefullt ägnat Else Lasker-Schüler. Expressionisterna – och inte bara de – skådar i andakt upp till de hebreiska balladernas diktarinna, som tycks i direkt blodstradition ha undfått Gamla testamentets stolta prakt och sinnlighet och gudsförtrolighet. Hon sjunger som Höga visans brud och som gråterska vid Babylons älvar, väl också något som en mycket modern bohemartist vilken hinsides yttersta raffinemanget har återfunnit naivitetens lyckliga abandon.

Jag infogar två dikter ur ”Hebräische Balladen” här:

Ruth

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

       # # #

Jakob

Jakob war der Büffel seiner Herde.
Wenn er stampfte mit den Hufen,
Sprühte unter ihm die Erde.

Brüllend ließ er die gescheckten Brüder.
Rannte in den Urwald an die Flüsse,
Stillte dort das Blut der Affenbisse.

Durch die müden Schmerzen in den Knöcheln
Sank er vor dem Himmel fiebernd nieder,
Und sein Ochsgesicht erschuf das Lächeln.

Skratt under pausträdet

![Mann](/wp-content/200_01.jpg @alignleft) Under morgonen har jag släpat in ett byte här under pausträdet, ja, egentligen är det två. Det är ”Buddenbrooks” av Thomas Mann och ”Die Verwandlung” av Franz Kafka. (Här är det kanske bäst att sluta läsa för dig och dig och…) Nej, jag försöker inte säga att de liknar varandra, jag vill bara säga att båda får mig att skratta på ett särskilt sätt. ![Kafka](/wp-content/kafka.jpg @alignright)I ”Buddenbrooks” skrattar jag i första hälften och gråter i den andra. I ”Die Verwandlung” är skrattställena mer lömskt inströdda bland allvarspaniken. Det här är böcker som liksom vrider om hjärtat på mig – de spänner vänligt/elakt ögonen i mig och säger – med helt olika tonfall och röster – ”keep it or leave it”. Ja, keep – de stannar kvar för alltid.