Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin. Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som livets mening och omöjlighet.
I Finland är historien som en vinterdag. Kort och dunkel och det är svårt att se det som är lite längre borta. Jag börjar berättelsen inom mitt synfält, men var början finns vet jag inte. Lika lite som jag vet hurudan den är. Självfallet anklagar jag fel personer, jag förvrider och förvränger allt. Jag slingrar mig som en mask gör för att vrida sig av kroken.
Bäst vore att skylla på ödet som lät mig födas till ett omöjligt land där det bor lite över tre miljoner människor som talar ett språk som ingen annan i hela världen begriper. Och inte nog med det. I detta land talar mina föräldrar ett annat språk, som bara en tiondedel av befolkningen begriper. Mina föräldrars sätt att uttrycka sig är dessutom sånt att bara en hundradedel av tiondedelen förstår det. I själva verket bryr de sig inte ett dugg om resten av folket. Däremot är de storsinta nog att hata hela det ryska folket som är deras granne. Självfallet har de aldrig försökt lära sig ryska så de begriper inte ett ord av vad tvåhundra miljoner människor säger och tänker och det är de stolta över.
I detta land såg jag dagens ljus sex år efter ett segerrikt krig där den ena hälften av folket hade besegrat den andra hälften.
Så här börjar Henrik Tikkanens ”Brändövägen 8”, första delen i en självbiografisk romansvit. Jag är på strövtåg ibland bokhyllorna – sådant händer allt emellanåt – och har av en slump hamnat på Brändövägen. Och fastnat. Boken verkar vara skriven med ett slags återhållet men nästan glatt ursinne. Tikkanen skruvar ner sina ord i marken med metod och precision, också där det alls inte finns någon mark. Texten är skriven med magnetkniv. Jag slår upp boken än här än där och märker att det egentligen går bra att börja läsningen var som helst.
Jag har hittat ett slags recension av boken av Tuula Polojärvi från 1999, som innehåller en del godbitar. Läs här.
Du skriver så lockande texter om böcker att jag inte kan låta bli att skriva upp dem på min lista, som därför blir längre och längre med rasande fart nuförtiden. Men jag betar av några också: idag fick jag hem Olga Tokarczuks ”Daghus, natthus” som du skrev om för inte så längesen.
Tack Aniara, det här gör mig glad. Och du ska se att ”Daghus, natthus” är en underbar bok.
Förresten så har jag kollat vad de rumänska författarna jag lyssnade på på bokmässan i Göteborg heter – Denisa Comanescu och Mircea Dinescu. Känner du till dem?
Och … Henrik Tikkanen är en mäktig upplevelse.
Om böckerna: som sagt, jag tror dig!
Om de rumänska författarna: nej, jag känner inte till dem (är inte alls någon expert på aktuell rumänsk litteratur, åtminstone har jag ganska dålig koll på nya författarskap). Om du har tid och lust att berätta, hur var de?
Aniara: Jag har några dikter av Mircea Dinescu i ett häfte här, så jag tänkte att jag kan skriva av en kort dikt(som jag tycker om) i översättning av Dan Shafran:
*Den närsynte målaren
(Pictorul miop)*
*Många dårar tror sig vara generaler
och några av dem har även blivit det,
den närsynte äggmålaren kommer en gång att måla en kyrka
och det är inte uteslutet att en komet krockar med dess torn
och ropar: ”Kristus är uppstånden”
därför kommer du
som svär att du älskar mig
att kanske verkligen älska mig till sist.*
Tack för dikten Bodil! Nu skäms jag lite – det var nog i dimmorna av armenisk konjak igår kväll som jag drabbades av hjärnsläpp. Mircea Dinescu känner jag ju till, och man kan inte heller påstå att han tillhör de nya författarskapen…