Gabriele D’Annunzio: Il piacere

Jag tänker nu göra ett försök att beskriva Gabriele D’Annunzios mest kända roman ”Il piacere” (1889). Vad kan den heta på svenska? Jag antar alltså att den är översatt och den heter antagligen då något med njutningen, lusten, lystnaden, eller vilket ord man nu kan ha valt för piacere…

Boken är en beskrivning av en ung mans sökande efter den högsta möjliga sensuella njutningen. Allt eller alla han möter är medel för detta sökande, man skulle nästan kunna säga att också han själv är reducerad till medel. Kärleken är ett estetiskt objekt, allt är skimrande yta. Boken erbjuder ett fantastiskt, nästan outtömligt scenario av färgskiftningar (däribland kanske tjugo nyanser av vitt för att ge ett exempel), dofter och sensuella kittlingar. Vi ser här ett försök att skilja ut skönheten ur världen och ge den rollen av ornament, smycke, prydnad, dekor, sinnlig retning – i en värld där ornamentet är det högsta. D’Annunzio vet allt om hur man beskriver kostbara, glänsande schabrak, svällande, polstrade divaner, genomskinliga, flortunna tyger, upphetsande skymtar av naken hud, rosenbladens sensuella yta och svindlande dofter. Just rosorna visar han en gränslös uppmärksamhet och särskilt gärna betraktar han de första fallande rosenbladen, den första antydan till kommande förfall. Han verkar många gånger söka just skönhetens sista stora ögonblick före förfallet och förruttnelsen. Eller är det Andrea Sperelli som söker detta? Huvudpersonen i romanen och författaren verkar vara intimt förbundna med varandra.

D’Annunzio är en mästare i erotisk framställningskonst (här finns det nog mycket att lära för andra skribenter på det här området). Han vet oändligt mycket om tempo, om närmande och fjärmande, om retardandon och stegringar, om avvisande och lockande. Och han bygger utsökta miljöer, sagolika kärleksnästen med en osviklig instinkt eller ska jag säga connaisseurtalang. Och så har vi också den här höga pulsen och hettan, som han än tyglar och än släpper lös.

Andrea Sperelli, denna blandning av skönande och playboy, får mig stundtals att tänka på målningen "Den döende dandyn" av Nils von Dardel. Dandyn ligger där nonchalant välklädd på sin divan med en spegel i handen och han betraktar sitt ansikte för att se hur han tar sig ut i dödsögonblicket, är han till sin fördel?

Finns det då någon handling i den här romanen? Ja, grundstråket skulle kunna beskrivas som en rad erotiska förbindelser mellan Andrea och olika kvinnor. Det är två kvinnor som står i centrum: Elena Muti och Maria Ferres. Elena trollbinder Andrea genom sin sensuella skönhet, sin kärlekskonst och kanske också sin flyktighet. Hon gifter sig, efter att ha givit Andrea en tid av raffinerat utsökt och lidelsefull erotik, plötsligt med en annan, en äldre, rik, i njutningar erfaren och perverterad engelsman. För att komma över förlusten söker sig Andrea olika erotiska surrogat bland de yngre överklasskönheterna på balerna och festerna i de romerska villornas överdådigt prakfulla salar och gemak. Han byter ut en mot en annan mot en annan i snabbt tempo och läsaren trakteras – förutom med beskrivningar av dessa äventyr – med Andreas och hans vänners jämförelser av och skryt om intima detaljer hos dessa kvinnor. Och kropparnas och hudens matta skimmer av opal och alabaster ramas in med siden, sammet, rosor, orkidéer. Men sedan inträffar något som bryter upp handlingen – Andrea såras svårt i en duell och lämnar Rom. Han tillbringar sin konvalescenstid hos en kusin som har ett slott beläget i en lantlig miljö nära havet. Slottet heter Schifanoja och här bjuds vi scener av utsökt stilren skönhet i slottets salar, på terrasser och balkonger och vi förs med ut på strövtåg i de prunkande, ljuvligt doftande rosengårdarna. Hit kommer sedan en ung kvinna med sin lilla dotter. Kvinnan heter Maria Ferres och i henne förälskar sig nu Andrea. Maria är en helt annan typ än Elena, fast lika vacker naturligtvis. Hon är allvarlig och bär på en hemlig sorg (läsaren får ett slags vink om att hennes man plågar henne på något sätt), hon är mycket bildad och kultiverad och oerhört känslig. Under tiden hon befinner sig sig på Schifanoja uppvaktar Andrea henne intensivt och hon förälskar sig i honom och detta verkligen på allvar. Marias kärlek till Andrea är nog den enda djupa kärleken som finns i romanen, den enda kärleken som lämnar ytan och där föremålet inte är utbytbart. Maria lämnar i alla fall slottet utan att de båda kommit närmare varandra fysiskt än till en första kyss. Sedan byts skådeplatsen tillbaka till Rom och vi finner Andrea i full färd med att försöka återerövra Elena, men hon gäckar honom. En tid senare dyker också Maria upp i Rom och Andreas begär efter henne flammar upp igen. Och nu passarer de gränsen och blir ett älskande par, men Andrea vill också ha Elena. Han älskar med Maria och tänker på Elena och deras förhållande trasas undan för undan sönder av hans kluvenhet tills han en gång kvider fram Elenas namn mitt under kärleksakten och där är det slut.

Hur förhåller sig då berättaren till Andrea? Jag sa nyss något om likheter mellan D’Annunzio och Sperelli, nå, detta betyder ändå inte att D’Annunzio låter berättaren vara helt distanslös till huvudpersonen. På ett ställe mot slutet av romanen stannar berättaren liksom upp och kommenterar förhållandet mellan Maria och Andrea:

För första gången, kanske, stod Andrea Sperelli inför en verklig passion; för första gången stod han inför en av dessa stora och sällsynta kvinnliga passioner, som lyser upp den mänskliga kärlekens gråa och obeständiga himmel som en strålande vacker och fruktansvärd blixt. Men han struntade i det. Han blev till en obarmhärtig bödel både för sig själv och för den arma kvinnan.

Tvivlen finns alltså mitt i överdådet, mitt bland de myllrande arabeskerna av sköna kroppar, raffinerade klädedräkter och bedövande dofter.

Hur ser då kronologin i den här romanen ut? Romanen börjar vid den punkt i händelseförloppet där Andrea återser eller snarare snart ska återse Elena efter sin vistelse på Schifanoja. Sedan går Andrea via minnet tillbaka till tidpunkten då Elena lämnade honom, varpå ett stråk i förloppet tar vid där minnen av livet tillsammans från början och framåt vävs samman med upplevelser i det nu där han under en tid försöker återuppta förhållandet med Elena. Sedan kommer en skildring av tiden efter Elena, en tid av ständigt nya erotiska förbindelser fram till duellen, där han är nära att dö. Därpå följer veckorna med Maria på Schifanoja. När Andrea sedan återvänder till Rom kommer episoden som romanen började med upp igen och därefter etableras i stora drag ett fast förhållande mellan händelseförlopp och berättat förlopp.

Så här till sist vill jag tillägga något jag glömde att ta med: Jag tycker mycket om beskrivningarna av Rom och av slottet Schifanoja och dess omgivningar som finns i romanen. Byggnaderna, alla ljusskiftningar och speglingar, träden, havet, kullarna – allt detta är oändligt vackert skildrat. Om jag tänker efter är detta nog den verkliga behållningen av romanen för mig.