Kategori: Historia

På nytt har året vänt sig till Vukovar-dagen och nu har det gått 28 år sedan massakern i Vukovar. Första gången jag såg lyktorna längs Vukovarska var för nio år sedan och då hade det alltså inte gått mer än 19 år sedan massakern, så det var nära i tiden. Det här är nu tionde gången jag ser dem. De första sju åren gick jag här längs lyktorna med Londi, sedan gick jag ett år utan någon och i år är det andra året jag går här längs lyktraden med Miki. Ja, jag väver in liten stump från mitt eget liv i den här historiken som vandrar längs smärtans och sorgens stationer. (Att det finns de som säger att det finns andra komponenter i högtidlighållandet av dagen, lägger jag på en annan planet.)

Jag tänker på dem som förlorade någon i Vukovar, särskilt bland dem jag lärt känna under åren här. Och jag ser på lyktornas fladdrande ljus i mörkret.

Under en av pauserna i programmet i det kroatisk-slovenska seminariet i Brežice tog jag mig en promenad ner till Sava och bron – som enligt Igor en gång hetat Franz Josephsbrücke och Igor vet.

vykort från förr

Längs vägen mötte mig en rad bilder från en utställning över hantverk i trakten av Brežice. Jag stannade till och tittade lite extra noga på några av de här bilderna fascinerad av ansiktenas värdiga stränghet – inga inställsamma smil, inget larv. (Här kan man också tänka på vad ”larv” egentligen betyder.) De två unga brödbuden med sina cyklar fick mig att stanna upp först:

Men jag såg också annat spännande – som den här bilden med representanter för en rad olika hantverk från bygden.

Eller här på sista bilden: översömmerskan (testar ordet, vet inte om det finns, men det verkar passa) Marija Ferenčak och hennes elever. Man kommer märkligt nära tiden och platsen. Och tyget som verkar ha en helt annan livslängd än våra dagars motsvarigheter.

För kanske fyra år sedan levde ännu en liten gammal kvinna, mycket tunn och mager, i det slitna huset på hörnan mellan Lopudska och Rapska. Jag minns att hon under den varma årstiden, men inte när det var hett, brukade sitta på en stol bredvid dörren. Ibland hälsade hon på Londi och mig när vi gick förbi, ibland rusade hon ut och ställde någon förvirrad fråga om tiden – vilken dag var det, hur mycket var klockan? Men för så där fyra år sedan försvann hon. Kanske dog hon, kanske kom hon på något hem. Och efteråt stod huset tomt tills en man kom och började rusta upp det så smått, bara så smått. Han målade lite, klippte ner de halvdöda vinrankorna och bytte ut grinden. Och för kanske två år sedan flyttade en ung familj in där: mamma, pappa och två små barn. Jag minns att jag ofta såg dem genom buskarna i den lilla trekantiga trädgården under förrförra sommaren. Ibland hade de gäster och fest. Men sedan flyttade de och huset stod tomt igen och man kunde läsa att det var till salu. Jag funderade lite och tänkte att jag nog skulle ha råd att köpa det, men inte att rusta upp det och hur skulle jag försvara det? Så försvann skylten igen och alla förlopp verkade ha stannat upp. Och dagarna gick, men nu har något nytt hänt: Det gamla uthuset eller skjulet har rivits och man kan titta rakt från Lopudska till Rapska och boningshuset ser på något sätt avklätt ut, men tulpanerna blommar i rabatterna under fönstren.

När Miki och jag kom dit imorse stod ett äldre par vid staketet och pratade om huset och historien om huset. Jag tog ingen bild på dem – inte ens en smygbild – utan det var Miki som fick vara ”Gastgeber des Bildes”. Jag förundrades över hur smått allting är och jag försökte föreställa mig hur huset hade sett ut under bytiden, då de flesta andra hus i närheten liknade det.

Och vi gick runt hörnet och tittade in från Rapska och jag såg att skylten med ”Jag säljer” kommit upp igen. Men jag vågar inte säga: Jag köper.

Under mina dagliga spårvagnsfärder längs Vukovarska har jag under den senaste månaden sett ett monument resa sig ur marken. Betongplattform har lagts på betongplattform tills ett podium med utlöpare tagit form. Sedan kanske en vecka står det en högrest staty där, som först var inklädd i plast och sedan i ett blått schabrak, som togs av och på vid olika ceremonier. Jag tog då och då en bild i farten samtidigt som jag undrade över vem den långbenta statyn under det blå skynket kunde tänkas föreställa.

Jag tänkte att statyn kanske föreställde någon anonym hjälte från Vukovar, eller en representant för offren, eftersom platsen där podiet och statyn nu finns förut var en plats där man brukar hedra offren för massakern i Vukovar. Och jag tyckte att det var helt riktigt, men för någon dag sedan fick jag veta att statyn föreställer Tuđman. Jag blev besviken och kunde inte riktigt tro det. Och när jag nu om och om igen tittar på statyn – även om det är från ett visst avstånd där i spårvagnen – så vet jag allt säkrare att det där med namnet är ett spån eller ett rö för vinden. Jag ser ju att det är en ung hjälte som står där – inte liknar han någon tillfällig politiker? Nej, han företräder den alltid fortgående kampen med övervåld. Och han representerar också lidandet.

Och så är det Vukovardagen igen och lyktorna är på nytt tända längs Vukovarska. Minnet av de döda och av lidandet i Vukovar under massakern hedras ännu en gång. Miki och jag går längs gatan.

Den här gången tänker jag också på Ivana på Farmica och på vad hon berättade för mig när Miki och jag var på besök i Našice i somras.

Ivana, hon som initierade det hela för några år sedan, sa att hon kommer från Vukovar och när staden förstördes under kriget och familjen tvingades fly, fick de inte med sig hunden. Detta minne följer henne sedan dess och därför vill hon nu hjälpa alla hundar hon kan.