För kanske fyra år sedan levde ännu en liten gammal kvinna, mycket tunn och mager, i det slitna huset på hörnan mellan Lopudska och Rapska. Jag minns att hon under den varma årstiden, men inte när det var hett, brukade sitta på en stol bredvid dörren. Ibland hälsade hon på Londi och mig när vi gick förbi, ibland rusade hon ut och ställde någon förvirrad fråga om tiden – vilken dag var det, hur mycket var klockan? Men för så där fyra år sedan försvann hon. Kanske dog hon, kanske kom hon på något hem. Och efteråt stod huset tomt tills en man kom och började rusta upp det så smått, bara så smått. Han målade lite, klippte ner de halvdöda vinrankorna och bytte ut grinden. Och för kanske två år sedan flyttade en ung familj in där: mamma, pappa och två små barn. Jag minns att jag ofta såg dem genom buskarna i den lilla trekantiga trädgården under förrförra sommaren. Ibland hade de gäster och fest. Men sedan flyttade de och huset stod tomt igen och man kunde läsa att det var till salu. Jag funderade lite och tänkte att jag nog skulle ha råd att köpa det, men inte att rusta upp det och hur skulle jag försvara det? Så försvann skylten igen och alla förlopp verkade ha stannat upp. Och dagarna gick, men nu har något nytt hänt: Det gamla uthuset eller skjulet har rivits och man kan titta rakt från Lopudska till Rapska och boningshuset ser på något sätt avklätt ut, men tulpanerna blommar i rabatterna under fönstren.
När Miki och jag kom dit imorse stod ett äldre par vid staketet och pratade om huset och historien om huset. Jag tog ingen bild på dem – inte ens en smygbild – utan det var Miki som fick vara ”Gastgeber des Bildes”. Jag förundrades över hur smått allting är och jag försökte föreställa mig hur huset hade sett ut under bytiden, då de flesta andra hus i närheten liknade det.
Och vi gick runt hörnet och tittade in från Rapska och jag såg att skylten med ”Jag säljer” kommit upp igen. Men jag vågar inte säga: Jag köper.
