Kategori: Berättelser ur livet

Ute blåser južina och det är visst 17 grader och ja, vi har suttit på Simpas terrass och vi har gått runt kvarteren här, men nu vill jag visa er vad vi såg på tv eller rättare sagt vill jag visa att Miki förstår sig på tv – om det är rätt program, och det var det ju: Hundar, hundar som skuttade och sprang, men jag kan inte minnas att de skällde, så det var inte – bara? – ljudet som lockade Miki till tv:n.

Han var mycket koncentrerad och följde de amerikanska valparna i deras tävlingar och lekar med expertuppsyn.

Och jag tittade också, fast mest på Miki som ville jag hitta nycklar till programmet i hans hållning och minspel. Vinner någon, undrade jag, och kom att tänka på Alex, när hon var mycket liten och vi råkade se en skymt av några av de förbiflytande deltagarna i Fridaloppet i Vänersborg. ”Hinner de inte?” frågade hon mig lite bekymrat.

Och så är solen tillbaka på Simpas terrass och Ivan har ställt ut borden igen och Hana serverar. Och Miki och jag har tagit oss rollen som morgonens första gäster. Idag var det redan andra gången under den här nya epoken.

Terrassen är vår och vi hälsar vänligt från vår upphöjda position när någon vi känner går förbi. Och jag dricker mitt kaffe och vanans makt är oemotsäglig.

Miki kräver mig på belöningar för sitt sittande och sitt borstiga tålamod.

Jag vet inte riktigt vad jag har varit med om denna dag. Ska jag bry mig om det som utspelat sig? Nej. Eller i alla fall inte på något annat sätt än i det att jag vänder detta ryggen. För alltid.

Kanske kan jag för att befria mig måla upp en bild av det som skett: Detta avflagnade men ändå aggressivt effektiva galler, som stänger ute alla högre mål och drömmar. Den döda håglösheten där bakom. ”Jag ska ha mitt och talar du, så kommer jag att överrösta dig.”

Den här dagen blev aldrig dag på allvar, dimma och grådask har hängt över oss hela tiden och jag är grinigt förkyld och Miki har legat mycket inne i badrummet tätt intill toaletten för att det plötsligt kastas smällare igen, kanske mot ledan. Och jag har översatt det sista av Hoffmanns ”Äventyr på nyårsnatten” och hänger nu så där limboaktigt mellan slut och början. Ja, för nästa historia börjar strax, även om jag inte riktigt vill tro på det.

Nyss kom Miki ut från badrummet och jag bad att få ta en bild på honom. Han sa inte ja, men inte heller nej. Och nu ska vi strax knyta ihop dagen. Vad bär Sebalds roman i sitt sköte? Och kommer det att kastas fler smällare? (Jag skriver det här för att veta att den här dagen också funnits.)

Nyss kom vi hem från berget, Miki och jag, efter en eftermiddag och en kväll hos Christine och lille Leon uppe i Gračani. En eftermiddag med lek och korrekturläsning av ”Under fikonträdet”. En kväll med mat och samtal.

Nedfärden var verkligen en nedfärd; vi åkte med spårvagn efter spårvagn och mellan Trg och Glavni kolodvor gick vi – så därmed är också kvällspromenaden bakom oss – och så spårvagn igen, nedåt nedåt. Nu strax natt.