Kategori: Berättelser ur livet

Hon kommer cyklande den vanliga vägen. Det är morgon och solljuset glittrar i kanalens vatten där borta bland träden. Och lupinerna vid vägkanten står i full blom. Hon tänker på ingenting särskilt, allt känns ganska lätt. I en krök sitter en tjock katt. Den leker med en liten åkersork. Hon saktar in lite utan att riktigt veta varför och då, just där i svängen, möter hennes blick åkersorkens dödsförskräckta. Skakad av sorkens ångest ropar hon högt, rakt ut i luften: – Men vad är det här? Två flickor som går framför henne på vägen vänder sig om och tittar.

Björkarna rister sitt skira bladguld
mot hösthimlens ljusa blåa –
Snart är det brons och mull och borta –

Oktober.

Oktober i mitt liv…

Ibland åker jag förbi huset; huset som han och hon under flera år tillsammans renoverat och reparerat tills det såg ljust och hemtrevligt ut inuti; utsidan blev aldrig riktigt färdig.

Nu är både hon och de små pojkarna döda; det är bara han och flickorna kvar.

Jag åker förbi ibland med bussen. Jag kan se att han försöker kämpa vidare. Han har skaffat parabol och det syns små förändringar i trädgården och på uteplatsen, små förbättringar åstadkomna med envis möda.

De säger att det var hans fel, att han körde för fort och det där med älgen vet man inte så noga om det var sant. Han var ju testförare.

Vi går genom skogen, solljuset silar ner genom lövverket och in mellan granarna. Vi fortsätter längs den karga åsen, Londi och jag. Långt bort skäller en hund eller är det flera? Vi viker av in mot granskogen: Brak, knak, knäck – en brun varelse kastar sig fram emellan oss och hamnar nästan på mig. Under en oändligt kort sekvens av tid ser jag in i rådjurets öga, sedan ser jag bara den vitsvansade baken försvinna in i buskarna. Nu hörs hundskallen närmare. Londi och jag bildar en tät grupp. Det är något som är fel. Vi hör hundskall igen, skott. Fort, fort ilar vi längs stigen. Tur att det inte var någon av älgarna, tänker jag förvirrat. Och tur att vi inte är rådjur. Liv, död. Vems död nu? Jakt är ändå bättre än slakt. Och jag som inte ens är vegetarian.

Vi kommer ut på vägen och därborta under vägmärket ser jag att det hänger något; det är jaktskylten med baksidan hitåt. Man ser den egentligen bara om man kommer med bil… eller om man vet att den hänger där.

Jag minns rådjuren i trädgården imorse – årskalvar, tror jag. De hade sökt sig en fristad där.

Vi bodde i det gamla tyska jaktslottet uppe på Góra Anny ovanför Nowa Ruda. Vårt rum var högst upp under takåsen. Springorna i väggarna gjorde luften frisk och lätt att andas. Vi hade en stor träbalkong med blick över kullarna. Musiken från bröllopet hade inte tystnat förrän vid fyra den här natten, men jag sov gott till musiken, vaknade ibland och somnade igen och igen.

På morgonen småsprang Londi och jag nerför alla trapporna. Innan vi gick ut öppnade jag dörren till den stora salen på bottenvåningen. Mindes jag rätt eller hade jag drömt? Jag gick fram emot ena väggen och strax under det stora fotot av jaktslottet i sin glans dagar hittade jag det jag sökte – en liten snirkligt utsirad bräda med tre små rundade emaljskyltar med en krok under varje. På skyltarna läste jag ”Tellertuch”, ”Frau Karl Drutschki” och ”Messertuch”. Det var inte en dröm.

Jag öppnade den tunga ytterdörren och Londi och jag gick ut. Vi sneddade över gårdsplanen och mer sprang än gick sedan förbi det lilla kapellet med den konstiga metallklädseln. Jorden var alldeles röd eller nej rödlila, både mina skor och Londis tassar färgades av den. På vägen upp mot utsiktstornet mötte vi tre gamla människor med lite slitet utseende och grova kläder som var ute med sin stora lurviga vita hund. Den större och kraftigare av männen räckte kopplet till kvinnan och gick fram till mig och Londi. Jag såg att han nästan inte hade några tänder, men hans leende lyste upp ansiktet ändå: "Guten Tag!", hälsade han. "Guten Tag." "Mann oder Frau?", undrade han och pekade på Londi. "Frau", svarade jag. "Wie alt?" "Vier." "Danke schön." Lite mer sa vi nog, men resten minns jag inte.

Kvällen innan, under det stora bröllopet, hade Londi blivit väldigt omklappad av en ung mycket full man som ständigt upprepade frasen "dobry pies". Och denna morgon blev alltså Dobry Pies på sätt och vis titulerad Frau.