Det här är en sådan där morgon när det längesedan förflutna gång på gång dyker upp som bilder i mitt huvud. Under slutet av femtiotalet bodde jag i Göttingen; min far var utlandslektor i svenska vid universitet där och min mor tyckte väl att det var skönt att få tala tyska igen och vi barn var väl snart lika tyska som vi varit svenska när vi bodde i Stockholm, vad nu det innebär… Först bodde vi i stadsdelen Nußanger och senare flyttade vi till Pfingstanger:
Und der Schornsteinsfega fegt imma weita
in das Himmelloch, in das Himmelloch hinein
sjöng vi i Kindergarten idag. Jag är nästan fyraochetthalvt och min bror fyller snart tre. Jag har också en bror som är bebis.
Här på Fingstanga finns det många som bara har ett ben och några har inga händer eller armar. De har ett tomt byxben med ett silverspänne som håller ihop nertill. Där vi bodde förut hade alla båda benen kvar, det var i Sverige. I Sverige finns det galonbyxor. De är bra när man åker kana i backen bredvid Hannes’ hus. Det är bara vi som har galonbyxor här. Jag är rädd för dem som inte har några armar eller bara ett ben. Det är synd om dem, så man får inte vara rädd för dem. Ingen får veta att jag är rädd för dem, jag säger ingenting och ibland när det behövs gömmer jag mig. Adelheids pappa har bara en hand, fast de bor på Nußanga.
Mamma har sagt till oss att gå till mjölkaffären och köpa mjölk. Det är jag som har pengen. Vi går nerför backen och tittar lite på den röda Messerschmitten – man går in i den genom taket. Lite längre ner i backen brukar det stå en ljusblå Heinkel – i den går man in där fram. Jag tycker om bilar med tre hjul. Mjölkmannens bil har också tre hjul, ett där framme och två där bak. Vi vet ganska mycket om bilar, K. och jag.
Utanför mjölkaffären stiger en man just av från sin cykel. Vi stannar, K. drar i min tröjärm: – Han har nästan inga armar. Jag tittar, den ena armen finns det ingenting kvar av och den andra är av här, alldeles vid armbågen. Jag försöker att inte se rädd ut: – Vi säger till Mamma att det är fullt i affären.
När vi går uppför backen igen tittar vi inte på bilarna.