Kategori: Berättelser ur livet

Det blåser från havet idag, tänkte hon och vände ansiktet mot saltlukten, gick över kanalen, stannade ett ögonblick mitt på bron, men orkade inte söka sin spegelbild i vattnet. – Jag vill lära mig att bo igen… kanske här? Men genom hennes tankar gled andra platser som syntes henne vackrare, där bakom avståndens slöjor. Ansikten, hans ansikte därborta i försommaren på andra sidan havet. – Vi hade kunnat leva tillsammans, hade vi sagt till varandra i det bländande solljuset den sista dagen. Ljuset var så starkt att tårarna inte syntes. Och nu är en gräns nerskuren mellan oss, igenom det som hade kunnat vara ”vi”, och tiden skjuter oss ifrån varandra som kontinenter på drift över världshaven. Sakta går hon längs en halvtom gata, försöker känna närvaro, men ingenting verkade höja sig över plattheten.

Hon kom ut på ett torg, ödsligt trots människorna, stentyngt. – Hej, hörde hon plötsligt bakom sig; det var en röst från andra platser. De log lite osäkert mot varandra. – Vad gör du här? – Vad gör du här? – Bor här. – Bor här i närheten. Hon såg upp i det septemberblåa ovanför taken och hon såg att hans hår ännu var sommarblont, när han sneddade bort över torget.

Det är för fem år sedan:
Du är fri att gå över gränsen

*När du står mitt upp på bron:

• Sök inte din spegelbild i vattnet
  Den är ännu inte där
  Och himlen ovanför träden är en annan novembers*

*Om du hör röster över vattnet:

• Minns att de tillhör din glömda framtid*

När du når den andra stranden kommer luften att omsluta dig
Och aldrig mer ska tiden vidröra dig

Du viskar: Jag kom inte hit

Det är tidig morgon och jag går förbi Krutkällaren med Londi, min hund. Nu är det gransamlartider, tänker jag. Men finns det några gransamlare längre, eller några gransamlargäng? Det verkar inte så eller så ser jag som vuxen inte vad barnen har för liv, vad de har för ett hemligt liv… Jag minns historierna om de stora slagsmålen mellan Halta-Rune från Platsarna och Pölen från Rosenfred. De slogs med cykelkedjor. Sådant finns nog inte längre – inte slagsmål om granar eller om vilka som får den största påskelden…

Här i Krutkällaren brukade rosenfredarna gömma sina granar eller så gömde de dem i snåren omkring. Krutkällaren döljer sig numera bakom en törnrosahäck och väggarna bär graffiti – det ser lite konstigt ut. Jag försöker ta några bilder, men det är inte så lätt, motivet gömmer sig liksom.

Jag minns en morgon för länge sedan:

Vi hade kvällen innan frågat Pappa om vi fick gå ut halv fyra nästa morgon, för vi tänkte listigt att detta var något han gärna själv hade gjort när han ”var gosse på Hornsgatan” på Stockholms Söder, om det bara hade funnits gransamlargäng och påskeldar där. Vi fick också lov och då behövde vi ju inte fråga Mamma också, tyckte vi, för om hon skulle upptäcka att vi inte låg i våra sängar, så kunde ju Pappa tala om var vi var.

Vårt gransamlargäng var mycket litet och vi hade inga stora starka killar som ledare, så vi fick klara oss genom list och hemlig stöld. Aldrig hade vi kunnat slåss mot stora gäng som Rosenfred eller Platsarna och egentligen ville vi inte heller… Den här natten eller morgonen var vi ute efter en bunt granar som rosenfredarna hade gömt i ett buskage utanför Krutkällaren. Från vårt gömställe bland enbuskarna hade vi sett när de släpade dit dem.

Kudda, som ju har inbyggd väckarklocka, väckte mig strax efter halv fyra, som vi hade bestämt. Vi hoppade i kläderna, tog påsen med knäckebröd och var sitt äpple som vi hade gjort i ordning kvällen innan. Jag började sakta pressa ner handtaget till ytterdörren – det knäppte obehagligt högt, så jag tryckte snabbt ner det i botten, för att få saken ur världen. Hastigt gled vi ut på trappavsatsen och jag lirkade igen dörren så gott jag kunde. Det knäppte till igen, men nu var vi på utsidan och det var bara att kasta sig ner för trapporna i tyst galopp. Så var vi ute genom porten också; vi brydde oss inte om att stänga den särskilt tyst. Ute var det alldeles svart och det blåste en iskall vind, vi hade glömt vantarna, men det fick allt gå ändå. Vi småsprang längs Granitvägen nästan ända fram till Pias hus. Där saktade vi in lite och började gå så tyst vi kunde. Vi tassade till Pias fönster och jag knackade till en gång på rutan: -Knack! Nästan i samma ögonblick syntes Pias ansikte i fönstret, hon gjorde en gest som betydde ”jag kommer”. Strax därefter hörde vi ett svagt rasslande från ytterdörren. Vi höll andan och stod blickstilla, men så såg vi till vår lättnad att det var Pia som kom ut. Vi smög tillsammans ut från trädgården och fortsatte sedan med springsteg mot Lasses hus. Vinden från havet blåste hårt och slet i våra jackor, men vi frös inte, utom kanske om händerna. När vi var framme vid Lasses tomt saktade vi farten och gick så tyst vi kunde fram mot huset och fönstret till Lasses rum. Vi knackade försiktigt och väntade några andetag, men ingenting hände. Då knackade jag en gång till, fast lite hårdare den här gången. Vi väntade en stund till, men nej, ingen Lasse. – Ska vi försöka igen? – Ja! Nu klämde vi till rutan alla tre på en gång. -Vaknar han inte av det här, så… Då stormar någon genom rummet, fönstret slängs upp på vid gavel och där står Lasses mamma, arg och rufsig: -Är ni inte riktiga? Vad håller ni på med? Springer ni omkring här mitt i natten? Vi förstod att Lasse inte skulle komma mer den här morgonen, så vi flydde ut ur trädgården, för att fortsätta att ”springa omkring mitt i natten”.

Jag ser två flickor som är på väg hem från skolan en dag i början av 1960-talet. De är båda i åttaårsålder och de går i Brotorps skola i Stockholmsförorten Bagarmossen. Egentligen är det en ganska sekulariserad skola (den ena av flickorna kommer längre fram att vara med om något helt annat), men just den här dagen hade man sjungit ”Hosianna, Davids son” i klassen. De båda flickorna befinner sig i en diskussion och så småningom kommer i alla fall en av dem att höja rösten något.

Den ena: Det är H C Andersen som har skrivit ”Den fula ankungen”.

Den andra: Vad säger du? Hå-sé? Han heter faktiskt Hossi!

Den ena: Nej, Pappa har sagt att han heter Hans Christian. H C är en förkortning.

Den andra: Det tror jag inte på. Han heter Hossi precis som Hossianna!

Den ena: Det där är ett annat Hossi. Det är inget riktigt namn.

Den andra: Hossianna Davidsson. Det hör du väl att det är ett namn!

Under en period på fem år har en journalist gjort en serie reportage för SvD om en kvinna som har Alzheimer. Igår kom den åttonde artikeln och där står det att Elisabeth – så heter kvinnan – snart inte kommer att kunna bo kvar hemma längre. Hon blir mer och mer hjälplös och desorienterad i tillvaron, hon kan snart inte tala alls – orden faller sönder, hon vet inte var hon är – det egna köket blir till en labyrint, hon behöver hjälp med så gott som allt. Några få glädjeämnen är ännu kvar: att hålla barnbarnen i famnen och att slappna av i behagligt varmt vatten.

På bilderna har Elisabeths blick vänts helt och hållet inåt, utom på badbilden där hennes ögon ser långt bort mot oändligheten, bakom och bortom mig som tittar på bilden. Det är en blick som inte tar fast i någonting.

Jag funderar på hur en sådan här artikelserie kommer till. Vad tänkte journalisten för fem år sedan, vad tänkte hon att det skulle bli av den här idén? Varför gjorde hon det? För att visa oss andra vad Alzheimer är i vardagen, i dess olika skov eller steg? För att berätta om verkligheten? För att lugna oss? För att rycka ut oss ur vår likgiltighet för andra människors lidande?

Och varför accepterade Elisabeth att medverka? Var det ett sätt att bli kvar i livet lite längre? Eller hoppades hon något mer? Eller orkade hon inte riktigt säga nej? Jag föreställer mig att hon i början styrde det hela med sin vilja – hon tillät journalisten och fotografen att komma och hon berättade om och visade hur hon levde. I början gav hon också sitt medgivande till att de skulle få följa henne också efter att hon hade upphört att kunna fatta beslut av det här slaget. I den situation som gårdagens artikel bygger på har hon nog inte längre något inflytande kvar. Det är den som hon var för några år sedan som bestämmer över vad man nu gör med henne. Den person hon var då tillsammans med hennes familj och reportrarna.

Jag vill här tillägga att både artiklarna och bildmaterialet är mycket välgjorda och att de vittnar om stor respekt för en människa som lever mitt i en katastrof. Och ändå hopar sig frågorna kring hela förfarandet i mitt huvud – kan man göra så här med en människa? Fast det är kanske också en av avsikterna med den här artikelserien – att oroa och väcka frågor. Och vad hade varit bättre om det här aldrig hade berättats? Ingenting, antar jag. Det som får mig att liksom kippa efter andan av förtvivlan eller skräck är det här med beslutet som en dag fattas av en människa som vet åtskilligt om vad som kommer att ske med henne under de kommande åren, en människa som säger ”ja, ni kan komma tillbaka och prata med mig, när jag inte längre förstår vad ni säger till mig”.

Är det här reportaget ett försök att iaktta och komma närmare sanningen om vårt döende genom att med små små steg följa ett slags döende i ultrarapid – något som kanske de sista stadierna i Alzheimer skulle kunna beskrivas som…

Nu för tiden går vi inte så ofta till Hagatorpet, Londi och jag, det är ganska lång väg hit. Först följer man den lilla skogsvägen förbi Lennarts hus och Vrån – som är dold under grästuvorna – och sedan går man vidare förbi det som är kvar av Hovmanstorpet och det är egentligen bara de gamla frukträden och en liten upphöjning i marken där huset en gång stod. Sedan genom skogen och ut på andra sidan och över fälten och så in i skogen igen och här – när man har gått inne bland granarna en stund – så ljusnar det igen:

Vilka var det som bodde här och hur levde de? Antagligen var det åkrar här där det nu är skog. Det var nog ett magert och hårt liv. Det här är det som är kvar av själva huset. Förra eller förrförra sommaren när vi var här krafsade jag omkring lite i husgrunden och hittade små bitar av vitt porslin med blått eller grönt mönster. Jag lade bitarna i en rad på en av de mossbelupna stenarna, men de har visst glidit ner i springorna igen.

Jag går in i ”huset” – Londi tar en sväng bland de kala, gråa syrenbuskarna – och tittar nerför backen – kanske var det här utsikten från köksfönstret, fast landskapet var väl öppnare, men sluttningen var förstås densamma.

Det som är bäst bevarat av torpet är jordkällaren och den är stor. Här fanns det plats för mycket mat. Hur kan det ha sett ut när källaren var full? Vad hade de på hyllorna?

Vi går tillsammans upp till den högsta punkten, Londi och jag, och tittar ner mot den plats där jag tror att ladugården en gång stod. Den gråa granen står mitt i.

Det här är ett hörn av ladugården. Den kan inte ha varit stor – kanske var det plats till en ko och någon kalv, en gris kanske. Hade de häst?

Längst ner i ena ändan av tunet, inte många steg ifrån ladugården, finns en liten vattensamling och någon form av byggnad eller i alla fall något byggt. Vad kan det ha varit?

Jag tar många bilder, men de flesta gömmer jag. Kanske borde jag egentligen gömma alla, för vad har Hagatorpet på internet att göra?