Kategori: Berättelser ur livet

Tidigt imorgon är det dags för sommarens första lite längre resa. Den här gången är siktet inställt på de polsk-tjeckiska gränsbergen – Riesengebirge på tyska. Tillsammans med man och hund tänker jag vandra där och sedan blir det lite städer också, vi får se. Om ungefär två veckor sitter jag under pausträdet igen.

Vi lämnar Sverige just på midsommarafton och det är ett mycket medvetet val. Jag tycker om den nordiska midsommaren som idé och drömverklighet – dans kring midsommarstången, ljuset, ängarna, de sju blommorna under kudden. Men som verklighet brukar det mest vara regn, kyla och ja, underliga förväntningar. Fast vad vet jag om det, jag har ju nästan aldrig varit här på midsommar…

Det är oändligt vackert här i den här tiden:

Idag tänker jag berätta ett minne från min barndom:

Det var en av de vackraste morgnarna den sommaren. Jag satt uppkrupen i äppelträdet framför verandan och tittade ut mot den lilla vägen just där den gör en ganska brant uppförsbacke mot ”vårt” hus (Ja, huset är bara vårt om somrarna.). Plötsligt kommer tre mycket gamla kvinnor runt kröken längst ner i backen. De ser ut att vara från en annan tid. Jag följer dem nyfiket med blicken. De närmar sig på rad. Den första är ganska lång och går mycket rak; hon är klädd i mörka kläder, som ser ut att vara varma där i solskenet, kofta, lång kjol och tjocka strumpor. Den andra går lite böjd och stödjer sig på en käpp; också hon är rejält påbyltad, men hennes kläder är lite ljusare och verkar hänga lite lösare. Den tredje ser på något underligt vis ung ut, kanske är det den färgglada koftan, kanske är hennes steg lite lättare, kanske är det något med hennes ansikte, fast jag kan ju egentligen inte urskilja dragen riktigt ifrån min plats häruppe i trädet. I ena handen håller hon en liten mjölkkanna av plåt. De går förbi vår grind och fortsätter längs vägen, kanske bort till Kalle och Kerstin.

Några dagar senare fick jag höra att Halmkvistaflickorna varit och köpt mjölk av Kalle, eftersom Alberts ko blivit sjuk. Det var av Albert de brukade köpa sin mjölk annars, nu när de inte själva hade några kor längre. – Halmkvistaflickorna, tänkte jag.

Senare under den sommaren följde jag då och då med mina föräldrar på deras skogspromenader. Ibland tog vi vägen förbi Halmkvists. Deras gård var den sista före skogen. Vägen, ja, det var en sådan där liten väg med gräs i mitten, mellan hjulspåren, vägen gick mellan ladugården och huset. Ladugården stod tom och ryggbruten och av den röda färgen var det nästan inget kvar. Huset såg man inte mycket av; det stod nästan helt dolt bakom buskar och träd. När vi gick förbi där brukade jag spana inåt trädgården för att få se en skymt av huset och kanske också av Hanna, Mina eller Rebecka. Därinne bland äppelträd och syrenbuskar levde de sina liv, evigt unga, det visste jag.

När regnet föll igår eftermiddag satt jag i köket och tittade ut på gatan. Plötsligt hörde jag en röst från det förflutna. Det var Bengt Holmqvist jag hörde tala och det han sa var något han aldrig sagt direkt till mig, men hans ord träffade mig för alltid. En sådan obetvinglig logik har jag sällan stött på – kanske aldrig.

En tid för lite mer än tjugofem år sedan bodde jag i andra hand i en ganska förkommen lägenhet på Alströmergatan i Stockholm. Jag kallade lägenheten det ”van-der-Speckska paläet” efter innehavaren av förstahandskontraktet. Mitt emot låg/ligger en liten judisk kyrkogård omgiven av höga järnstaket. En gång klättrade jag över det tillsammans med en man – vi gick omkring lite bland gravstenarna som också de verkade vara på väg genom det höga gräset.

En dag fick jag av min goda vän Tove, Bengt H:s dotter, höra att en viss stockholmspoet behövde en lägenhet för att vara ostörd och skriva i under någon månad – en stockholmspoet som kände Bengt. Jag var som så ofta annars just på väg till Italien så jag sa: Han kan låna min. Poeten i fråga kom dit och besåg lägenheten – jag tror inte att jag var med utan att jag bara lånade ut nyckeln. I alla fall sa han efteråt något nedsättande om den och tackade nej. Den var inget för honom. Då sa Bengt med ett strängt och liksom uppfordrande tonfall: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!

Det var de orden jag hörde i eftermiddagsregnet igår: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler.

Tiden kommer, sa han, den går inte. Och jag såg hur världen vände sig. Tiden kommer oss till mötes. Ständigt rusar framtiden mot oss, sköljer över oss och genomgår sin förvandling till nu. Att nuet sedan rinner bort i ett då är något annat och mindre viktigt, ett efteråt. Den verkliga händelsen är framtidens brytning till nu här i oss. Och framtiden är alltid på väg hit mot oss. Alltid. Tiden kommer.

Den här radion har legat i skogsbrynet bakom det som en gång var Hovmanstorpet i flera år nu.

Vad spelar skogsradion för melodier? Eller är det meddelanden från yttre rymden som sänds genom den? Och vem lyssnar? Älgen? Räven?

Jag går förbi här med Londi ibland, ja, egentligen är det väl ganska ofta. Någon gång tycker jag att det verkar som om hon lystrar till just åt det här hållet – jag vet ju att hundar kan höra helt andra frekvenser än människor.

Eller finns det program från gångna tider magasinerade i den buckliga metallkroppen? Kanske rysaren ”Fallet Walentine” (ja, namnet uttalades med ”wu”) från min barndom…

Som barn var jag rädd för vissa trasiga eller söndervittrade föremål, en mardröm som ofta kom tillbaka handlade om alltings sönderfall och jag minns en skräckdröm om ett sönderrostat badkar. Den här radion får mig att tänka på det rostiga badkaret och när jag nu tänker på badkaret så minns jag en kvinna som skurit sig svårt i handen. Hon skrek och skrek och blodet rann genom förbandet. Det finns en förbindelse mellan den händelsen och det rostiga badkaret. Och mellan badkaret och radion, fast i radion finns inget hotfullt.

Jag föreställer mig att den här skogsradion gömmer något i sig, något som sagts en gång. Eller spelats.