När regnet föll igår eftermiddag satt jag i köket och tittade ut på gatan. Plötsligt hörde jag en röst från det förflutna. Det var Bengt Holmqvist jag hörde tala och det han sa var något han aldrig sagt direkt till mig, men hans ord träffade mig för alltid. En sådan obetvinglig logik har jag sällan stött på – kanske aldrig.
En tid för lite mer än tjugofem år sedan bodde jag i andra hand i en ganska förkommen lägenhet på Alströmergatan i Stockholm. Jag kallade lägenheten det ”van-der-Speckska paläet” efter innehavaren av förstahandskontraktet. Mitt emot låg/ligger en liten judisk kyrkogård omgiven av höga järnstaket. En gång klättrade jag över det tillsammans med en man – vi gick omkring lite bland gravstenarna som också de verkade vara på väg genom det höga gräset.
En dag fick jag av min goda vän Tove, Bengt H:s dotter, höra att en viss stockholmspoet behövde en lägenhet för att vara ostörd och skriva i under någon månad – en stockholmspoet som kände Bengt. Jag var som så ofta annars just på väg till Italien så jag sa: Han kan låna min. Poeten i fråga kom dit och besåg lägenheten – jag tror inte att jag var med utan att jag bara lånade ut nyckeln. I alla fall sa han efteråt något nedsättande om den och tackade nej. Den var inget för honom. Då sa Bengt med ett strängt och liksom uppfordrande tonfall: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler!
Det var de orden jag hörde i eftermiddagsregnet igår: Men hon har ju skrivit om Else Lasker-Schüler.