Lyckan…

rött

Ibland åker jag förbi huset; huset som han och hon under flera år tillsammans renoverat och reparerat tills det såg ljust och hemtrevligt ut inuti; utsidan blev aldrig riktigt färdig.

Nu är både hon och de små pojkarna döda; det är bara han och flickorna kvar.

Jag åker förbi ibland med bussen. Jag kan se att han försöker kämpa vidare. Han har skaffat parabol och det syns små förändringar i trädgården och på uteplatsen, små förbättringar åstadkomna med envis möda.

De säger att det var hans fel, att han körde för fort och det där med älgen vet man inte så noga om det var sant. Han var ju testförare.

3 tankar om “Lyckan…

  1. Vilken vacker, oerhört koncentrerad berättelse! Du får sagt enormt mycket med få ord.

  2. Marita, tack – det här var ett sätt att bearbeta en chock, en olycka som hände för snart tio år sedan. En av mina bästa vänner rycktes bort tillsammans med sin lille son på detta obarmhärtiga sätt. Några år tidigare hade hon och hennes man förlorat en liten pojke i plötslig spädbarnsdöd. Det tog lång tid innan jag alls kunde hantera det här, så texten här är bara något år gammal och jag har rätt svårt för den nu också.

    På vägen till begravningen – det spöregnade och var iskallt, så jag tog en taxi – sa taxichauffören det där om att det var hans fel och att han ju var testförare och så vidare och så vidare. Jag blev så upprörd så att jag inte fick fram ett enda ord, jag tror till och med jag försökte kliva av i farten…

    Och… de var det kanske lyckligaste par jag träffat.

  3. Ah, jag mailade dig just. Trodde att historien var påhittad, men om den är sann, är det ju ännu bättre skrivet. Det är en stor sak, att som skribent kunna vara del av sorgen och samtidigt hålla distansen till ämnet. Du får sagt allt med dessa rader – hur tomt det var, hur livet dog även för de överlevande, hur omänskligt tung sorgen var, hur oförstående och klumpig omvärlden kan vara, hur famlande man MÅSTE lära sig, att det gäller att leva NU och leva väl.

Kommentera