Kategori: Berättelser ur livet

Jag köper inte färskt bröd varje morgon, eftersom jag har hittat ett väldigt gott fullkornbröd som är "som nytt i tre dagar” i min ena favoritaffär, men ofta ägnar jag ändå morgonrundan åt lite inköp i småbutikerna här runt Hvarska. De öppnar alla tidigt, halv sju eller sju. Det är inget problem att ta Londi med på promenaden, eftersom butikerna är så små att jag kan titta ut på henne genom rutan, där hon sitter framför frukt- och grönsakslådorna och väntar eller så hälsar hon på hundar och människor. (Och när vädret är bra står dörren öppen.) Uppstår det något intermezzo, rusar jag snabbt ut och ingriper, men oftast är det lugnt.

Denna morgon köpte jag mitt vanliga ”kruh” med fullkorn och en påse ”kiselo zelje”, lite lök och färskost. Butiksinnehavarinnan – kanske är det hon som är ”Anita”, jag har glömt att fråga henne – berättade att hennes son, som går i femte klass har i läxa att skriva en liten ”dikt” på engelska och hur hon försökt hjälpa honom. Så här ser ”mallen” ut:

Your eyes are….
Your smile is….

Och det som läggs till ska rimma på vartannat. Själv hade hon försökt med ”Your eyes are like honey”, men sedan blev det inte så bra med rimmet, skrattade hon: Money? Nej. Om jag hade någon idé? Jag ska tänka, om jag kommer på något kommer jag förbi senare på dagen, sa jag.

Igår eftermiddag begav vi oss av söderut för jag ville se Sava i vårljus. Från moskén följde vi Ulica Grada Chicaga och så tog vi av tvärt åt höger in på Miševečka och strax var vi över vallen och nere i flodkanten.

Londi tog ett dopp på ett säkert ställe under Most mladosti (Ungdomsbron) eller snarare var det så att jag var hennes ankare där under bron. Strax efter att hon kommit upp igen och skakat av sig, så att jag verkade mer nybadad än hon, kom en bil guppande ner längs lervägen. Några män med fiskeredskap steg ur och närmade sig vattnet. Londi och jag gav oss hastigt av och precis när vi kommit över ett litet krön hörde vi en kraftig smäll nerifrån männens håll och så en till, denna gång ännu ljudligare. Fiskade de med sprängämnen? Kanske det.

Vattenytan bredvid de gamla lastfartygen och pråmarna var täckt med måsfåglar. Vad hittar de här som räcker till så många?

Efter en stund glömde vi både smällar och måsar. Vi gick utmed floden en god stund, först österut och sedan tillbaka västerut igen. Londi gjorde då och då små uppehåll för att rulla sig i stubben som stack upp ur leran. Undan för undan blev hon allt brunare. Efter en stund var vi tillbaka vid utgångspunkten:

Detta – som syns på den sista bilden – är Zagreb om man undantar själva staden: Sava, byhusen och Medvednica. Staden döljer sig mellan byhusen och berget. Egentligen är Zagreb rörande litet. Tänk att staden ändå finns där med sina märkliga små juveler Gradec och Kaptol uppkrupna på sluttningen! Det är knappt man kan tro det.

De senaste dagarna har varit lite dimmiga förkylnings- eller influensadagar. Visst har jag skrivit och rättat och översatt och visst har Londi och jag strukit omkring på fälten vid moskén, men då och då har jag bara legat stum på min röda soffa i det större rummet, som kanske kan kallas vardagsrum, och med ögat följt solstrimmorna på golvet eller så har jag tänkt på ingenting och låtit blicken klättra upp och ner för min lilla affisch från museet för naivistisk konst,

det där museet, på vars gård Londi och jag en gång under hösten befann oss på grund av en kedja av ganska dramatiska händelser. Eller så har jag suttit alldeles stilla på min stol i balkongrummet och tittat på solens väggmålningar – solen är en stor målare. Det är nog sådant som kallas vila; välgörande vila, tror jag det är. Konvalescens.

Nu är våren tillbaka med sol och värme och igår när Londi och jag var på väg ner till Sava och Savica fick hon syn på en intressant hund ett litet stycke från moskén, en svart labrador, om vilken jag en stund senare fick veta att han heter Hay.

Hundarna lekte och jag pratade med Hays matte och snart visste jag att hon är chef för folkmordsmuséet i Jasenovac. Här kan ni läsa om det. Vi pratade länge om allt möjligt, verkligen allt möjligt. Nataša lät mig höra sin enda mening på svenska: ”Jag är realist. Jag tror på det omöjliga.” (Kanske är det inte exakt återgivet, men andemeningen är denna.)

Vi gick förbi moskén och jag fick veta att det finns en stor bosnisk minoritet i bostadsområdet bredvid, där även Nataša och Hay bor. Till slut hamnade vi i en bosnisk restaurang med uteplats. Vi slog oss ner där ute och drack kaffe i solskenet.

°°

PS Salongen bjuder på en ny text.

Sakta börjar ljuset komma tillbaka här och när Londi och jag tar vår morgonrunda så där mellan halv sju och sju, går vi in i något som börjar likna dagsljus på hemvägen.

halvvägs

Utmed vägen tänker jag ofta små och korta tankar, om frukosten, om vädret, om dagens sysslor och arbetsuppgifter, men ibland rullas också några längre trådar ut ur tankenystanet: Är jag en annan än den jag var för ett halvår sedan och hur skulle man i så fall kunna märka det? Vad ska det bli av mig? (Eller går det kanske inte att ställa en sådan fråga i den här åldern?)