Kategori: Berättelser ur livet

Vi stryker runt i kvarteren här i morgontimmen. Idag har jag tittat på tvätt, Londi har hittat bröd och annat gott i buskarna.

Det är något fridfullt över dessa lakan som hänger så här ute i det allmänna och samtidigt är det något utmanande med dem. De skulle ju hur lätt som helst kunna bli stulna, fast kanske ändå inte. Husen har många ögon. Jag minns en tid i Vänersborg, när det fanns en stor kosovoalbansk flyktingförläggning där; man sa att kosovoalbanerna stal tvätten från linorna i trädgårdarna…

Varje morgon vid halvsjutiden ungefär ger vi oss ut på vår morgonpromenad, Londi och jag. En av våra rundor följer den lilla gatan Čiovska. Där finns en särskilt spännande punkt: Katthuset. Om man kastar en flyktig blick på huset ser det helt normalt ut, men tittar man lite noggrannare, upptäcker man att tegelpannor fattas, att växtligheten i trädgården lever sitt eget vilda liv och att det finns stora sprickor i husväggarna. Sedan en tid vet jag att det inte bor några människor i huset, men att trädgården och trappan till ingången är katternas rike och de har också skyddsänglar som varje dag skjuter in ny mat under staketet eller grinden. Några av katterna verkar härska över trappområdet:

Andra smyger omkring ute i trädgårdens gröna virrvarr:

När jag tittar in över staketet känns det ibland som att slå upp en sida i en riktigt fin gammal sagobok. Och är inte törnroshäcken på väg att växa sig hög?

Solvärmen skickar oss ner till Sava, till den skuggiga ”badplatsen” under Most mladosti (Ungdomsbron):

När Londi stigit upp ur vattnet tar hon sig en rejäl lerskrubbning i stubbåkern vid flodkanten. Så här:

och så här:

Sedan skakar hon sig, så att hon innesluts i ett gulbrunt moln:

Och efter det promenerar hon iväg fin och lerdammig från nos till svans. Ja, nosen har en ljusbrun ”nyskant”.

Nu är det ganska länge sedan vi var vid havet. Londi och jag går våra promenader i grönområdena vid moskén som vanligt. Sedan en liten tid vet jag att det för bara några årtionden sedan såg helt annorlunda ut där nere. Sava svämmade över fritt över fälten och det fanns mängder av små flodarmar som slingrade omkring bland träden. Nu hotas fälten av ett vägbygge, men vi hoppas att det inte blir av eller åtminstone att det fördröjs.

Igår träffade vi både Emo, Buba och Tessa och deras mattar Gordana, Draženka och Ivana. Hundarna hade roligt och mattarna hade det inte heller dåligt:

Londi, Emo och Tessa

samma gäng

Buba har anslutit sig

Buba och Londi sitter fint för Draženka bjuder

Lördagen den 19 februari gifte sig Davor, min granne, som tillsammans med sin mor har en fläktfirma här i husets bottenvåning. R, Londi och jag var inbjudna till festens inledande del (ja, egentligen till hela festen, men hundar kommer ju inte in i kyrkan och inte heller på restauranger, inte utan vidare i alla fall) i brudgummens föräldrahem.

Huset var smyckat med två gyllene jätteringar och glada små ballonger:

här kommer Davor nerför trappan tillsammans med en musikanterna

brudgummens vackra mor Lucija i dans med brudgummens far

Londi i väntan på sådant som ”faller ner” från buffén

Davor sjunger och skålar

Flaggorna vajade hela tiden intensivt och så småningom flammade också bengaliska eldar:

Vi lämnade festen, när det blev dags för avfärd mot kyrkan. Bruden såg vi aldrig för hon skulle hämtas av brudgummen i föräldrahemmet. Efter vigseln pågick festen hela natten ända till sju på morgonen på restaurang Lido, har vi fått veta i efterhand.