Kategori: Berättelser ur livet

Från tågfönstret på vägen mot Ljubljana förra helgen fick jag plötsligt en nästan osannolik inblick i ett hem. Ett ögonblick tvekade jag innan jag tog bilden. Får man göra så här? Fast nu när jag tittar på alltsammans – den rostiga hängrännan, kvastarna och skorna utanför dörren, sprickorna och lagningarna runt dörramen, hyllorna därinne, toalettstolen – så tänker jag att så här ser ett vanligt hem ut. Detta är en bild av den mänskliga tillvaron på jorden. Vi strävar år efter år mot förfallet och lyckas ibland för en stund att hålla det tillbaka. Och just här – på bilden – lyser solen över taket och grönskan runt omkring.

°°

PS I Salongen finns nytt att läsa.

När vi går till stan brukar vi ofta följa Radnička cesta, den enformiga rakan som pekar rätt in mot centrum från Vukovarska. Strax innan vi slinker in under järnvägen och kommer till marknadsplatsen Branimirova tržnica, brukar Londi pila in i en liten alkispark, vars inre rondell nu håller på att förvandlas till ett prunkande lila jättefågelbo.

På bänkarna runt betongcylindern i mitten brukar, sedan den vackra årstiden gjorde sitt inträde, trasiga och brutna män ligga och sova i solskenet. Londi nosar sig hastigt förbi dem och söker brödbitar och annat gott på marken. Järnvägsbanken strax bakom det lila virrvarret som mer och mer döljer de små hopkrupna alkisfåglarna är fylld av ett vimmel av små glada gula bollar.

Vi kastar en blick bakåt in mot den lila dröm- och sömnvärlden. När solen ligger på och det yviga lila ullhåret skuggar lite lätt utan att kyla, går det kanske att vila slitna kroppar och själar här.

Morgonluften var sval efter nattens regn. Jag såg att träden mist en del av sin blomsterprakt och mindes hur vinden tjutit i fönsterspringorna kvällen innan, men här och där skummade det fortfarande i rosa och vitt.

Londi och jag tog en ny väg förbi urblåsta hus eller moderna ruiner. Vad kommer att hända här? Hur länge har husen stått och gapat så här? Och hur länge till ska de gapa?

Jag ser en förvillande verklighetstrogen graffiti-bil liksom tränga sig förbi ett hörn. Vi går närmare och avväpnar den dess verklighet:

Men vad betyder årtalet strax intill? 1312 står det väl?

Ja, och ”sedan gick vi hem”, som avslutningsformeln lydde i mina allra första skoluppsatser.

Igår kväll kom min son Rudolf hit till Zagreb och vi satt och pratade till långt in på natten. Därför fick det bli sovmorgon den här dagen och en lång frukost. Som avslutning tog vi varsin clementin och när vi skalat dem upptäckte Rudolf att vi hade gjort varsin elefant av skalet. Så här:

Min är i och för sig lite mindre konturskarp än hans, men det är väl ändå ganska märkligt eller lustigt att skalen blev så lika. Kan man ärva sättet att skala en clementin? Hur gör ni, mina läsare, när ni skalar en clementin?

°°
PS Det finns en ny sydslavisk text i Salongen.

Jag har ännu inte blivit kvitt min skräckblandade förtjusning eller kanske snarare min förtjusningsblandade skräck över skorstenen i Trbovlje, som jag upplevde under resan fram och tillbaka mellan Zagreb och Ljubljana i slutet av februari. Den är för hög. Jag tog en bild i kvällsljus:

Visst anar man den förfärliga höjden redan genom ett sådant fotografi, men jag har hittat en mycket hemskare bild här. Den kan jag inte ha framme, utan den får ligga dold som länk för korta tillfälliga tittar. På något vis är den som teckningen av katten som sprack i Arosenius’ Kattresan. Som barn kunde jag inte titta på den mer än något kort ögonblick i taget, men samtidigt lockade den mig tillbaka om och om igen. Det gör Europas högsta skorsten också. Den är för hög; den är högre än allt i landskapet och ändå står den i ett bergslandskap. Jag blir knäsvag av att se den och måste strax titta bort, men sedan måste jag titta igen för att se om det verkligen kan vara sant.