Kategori: Berättelser ur livet

Bundek är så vitt jag har förstått en korvsjö som knoppats av från en av Savas meandrar – det har jag pratat om här förr. Jarun och Savica är då också korvsjöar. Bundek och Jarun har städats upp och rensats och gjorts till badsjöar för människorna i staden. Jag har närmast till Bundek, så jag badar oftare där än i Jarun, fastän Jarun är mycket större och attraktivare. Men Bundek har sin charm med dungar av höga popplar och lönnar och så alla grillplatserna och kaféerna. Och den har sitt djurliv: fiskarna under vattenytan och änder och svanar uppe på ytan. Igår blev Bundek till Svansjön. En flock svanar simmade lätt väsande runt från vik till vik, de verkade inspektera något. Jag höll mig lite undan för dem och simmade inte just när de var i min vik, men de flesta andra människor verkade ta svanarna med ro. Ja, en man och en kvinna satt länge länge och matade svanflocken med brödbitar. När jag var ute och simmade såg jag små svanfjun studsa på vattenytan och jag hittade vita dun både i håret och handduken när jag kom hem.

Kanske minns någon av er att jag skrev lite om min vän Duilio, il ballerino, här för några månader sedan. Just nu dansar han ”Bajadera” på den stora teatern HNK här i Zagreb. Efter vad jag har förstått spelar han ett slags vildman, vad nu det är, fast jo, det vet jag nog. För ett tag sedan skickade han en bild från sminklogen till sin ”grande famiglia italiana a Zagabria”, som jag ju är medlem i. Och härom kvällen när vi satt på Paolos terrass och åt hans underbara jordgubbstårta och drack hans hemgjorda fruktlikörer – hans limoncello är så god! – berättade Duilio om en ovanlig och liksom delikat prövning han utsätts för i bajadärdansandet.

Det här blir inte helt lätt att återberätta. Risken är att det blir för grällt eller för flamsigt. I alla fall började Duilio så här: Sono molto sensibile. Och så beskriver han den stora lurviga vildmansperuken av syntethår och hur svettig han blir under den. Han skrattar till, rullar lite med ögonen och så fortsätter han ystert utmanande: Men det värsta är att det här syntethåret, som hundratals människor har trätt på sina huvuden eller fingrat på, kommer in i munnen på mig när jag dansar. Han ruskar på sig och gör en gest för att visa hur äckligt det är. Och så släpper han ifrån sig ett konstigt ljud och ser sig illmarigt-lidande omkring, om nu den kombinationen är möjligt. Jag blir full i skratt utan att riktigt veta varför, något pirrar i mig. Och så låter han så där igen. Så låter en kväljning eller snarare en ulkning. Och han säger: Hela tiden medan jag dansar håller jag på att kräkas och de omkring mig hör ljuden från mig: Blurp! Blurp! Hopp, hopp, djärva och vackra steg och språng på scengolvet: Blurp! E sono così sensibile! Han tittar allvarligt och nästan desperat omkring sig och jag är nära att falla av stolen av skratt. Ja, förfärligt, men oemotståndligt komiskt. En dansares yrkesliv bjuder sannerligen på vedermödor som ingen hade kunnat ana.

Nu är tiden kommen för årets körsbärsbild. Jag fotograferar varje år det lilla trädet i hörnet av Hvarska och Lopudska, under de dagarna när bären slår över i rött och mörkrött. Višnja heter det här sura körsbäret på kroatiska. På svenska kallar jag bäret för klarbär, även om det kanske inte är rätt namn. Den närmaste tiden kommer jag att gå förbi här ofta och plocka och äta och Londi hittar säkert något bra under trädet. Visst kan man köpa körsbär också och det händer att jag gör det, men det är något särskilt att äta dem direkt från trädet, så jag passar på att sträcka in armarna i det lilla trädets grenverk då och då. De stora svarta majkörsbären ute vid Vukovarska gick jag ju miste om, ja, alla utom fåglarna gick miste om dem, för de där träden är så höga och bären hänger högt högt uppe, nästan i himlen.

Solen brände hett redan på morgonen, så efter en skuggpromenad med Londi tog jag spårvagnen till Držićeva och sedan vidare över Sava till Most mladosti. Där klev jag av och gick ner i det skuggiga halvmörkret under spårvagnsbron (så heter det nog inte) och vände rakt tillbaka i riktning mot floden. Där följde jag sedan nasip och vägen var vit framför mig och himlen blå och Sava osynlig bakom det gröna.

Jag hann bli lite svettig innan jag nådde fram till Bundek, korvsjön, badsjön. Där slog jag mig ner alldeles nära vattnet. Jag hade med mig handduk, bikini, vatten, en påse aprikoser (marelice), solkräm och en bok som jag inte öppnade för solljuset flimrade så. Folk omkring mig badade och solade och barnen lekte. Jag simmade ut till mitten av sjön tre gånger, kanske för att tre är ett magiskt tal, kanske utan anledning.

När jag kom upp ur vattnet för tredje gången bestämde jag mig för att gå upp för backen och duscha för att så småningom samla mig till att anträda hemfärden. Men efter duschen blev jag liggande en stund i gräset under ett träd, var det en poppel? Strax intill mig satt ett gäng ungdomar och sjöng den ena sången efter den andra till gitarr. Jag blundade och lyssnade. Från grillplatserna under träden nådde mig lukten av grillat kött och röken nådde mig också. Jag tänkte på vilken underbar plats detta är. Ett övermått av både sol och skugga, ja, för det finns så många träd med vida kronor. Och massor av människor utan att det blev för mycket. Storfamlijer bänkade runt träborden eller på campingmöbler. Och tunga mäktiga män vände på jättelika köttstycken över eldarna. Och i fjärran mellan de höga träden kunde man ana Medvednica, stadens berg.

Festival europske kratke priče fortsatte igår kväll också, men jag hittade inte något som liknade David Albaharis läsning i förrgår. Är jag förvånad? Nej. Det är egentligen både mycket och nog att ha hittat en sådan märklig pärla i festivalvimlet. Igår – det var en tropisk natt igen – förföll jag till ett nördigt språklyssnande. När den baskiske författaren Harkaitz Cano läste, tittade jag varken på den engelska eller den kroatiska översättningen. Jag bara lyssnade till ljudet av hans språk och tänkte något om vad väldigt fort vissa stavelseserier rann ur munnen på honom. Men samtidigt fanns det hela tiden ett slags spansk kappa över eller runt allt han sa. Jag tänkte på finlandssvenskan och att den nog har en finsk kappa på sig. I alla fall tappade jag hela Harkaitz Canos berättelse bakom ljuden.

Efter honom läste Sara Baume från Irland. Hon bor på landet med två hundar läste jag på den ena eller andra skärmen, sådant här förstår jag ju på kroatiska också. Ja, och vad gjorde jag när hon läste sin berättelse? Jag stördes av att hon inte talade så där irländskt som jag hade hoppats. Nej, jag gick inte miste om hela historien, men mycket gick under i detta att jag inte hittade ”de rätta ljuden”. Jag vet att en Jack-russell-terrier eller möjligen flera sådana här små hundar spelade en viktig roll eller viktiga roller, ja, och så vet jag att människorna i texten köade mycket och hade svårt för att ha roligt eller att vara glada. Kanske var det en ganska bra berättelse, något sa mig det, men jag är inte säker.

Sedan kom Venko Andonovski från Makedonien upp på scenen och jag tänkte ”nu får jag höra honom läsa en berättelse på makedonska”, men nej, det fick jag inte. Efter att ha ursäktat sig för sin inte helt perfekta kroatiska, läste han sin historia på kroatiska. Bredvid honom fanns den kroatiska översättningen på en skärm, så också arrangörerna hade väntat sig att han skulle läsa på makedonska. Ja, han lät lite annorlunda – han hade hela tiden ett litet avstånd till orden, han tog inte riktigt i dem med munnen – men det var kroatiska. I hans berättelse fanns en man med ett talfel – s blev sje-ljud. Jag tänkte på Borcherts Schischyphusch och på att ja, man kan göra det här mer än en gång. Och jag tog en bild och tänkte att han såg tung ut och liksom större på bredden än de flesta kroater, fast inte lika lång. Ja, jag var helt odräglig den här kvällen. Och lindarna doftade så bedövande. Och natten var så varm. Jag skickade hem mig själv, spårvagnen rullade på och det var fullmåne för andra natten i rad.