Festival europske kratke priče fortsatte igår kväll också, men jag hittade inte något som liknade David Albaharis läsning i förrgår. Är jag förvånad? Nej. Det är egentligen både mycket och nog att ha hittat en sådan märklig pärla i festivalvimlet. Igår – det var en tropisk natt igen – förföll jag till ett nördigt språklyssnande. När den baskiske författaren Harkaitz Cano läste, tittade jag varken på den engelska eller den kroatiska översättningen. Jag bara lyssnade till ljudet av hans språk och tänkte något om vad väldigt fort vissa stavelseserier rann ur munnen på honom. Men samtidigt fanns det hela tiden ett slags spansk kappa över eller runt allt han sa. Jag tänkte på finlandssvenskan och att den nog har en finsk kappa på sig. I alla fall tappade jag hela Harkaitz Canos berättelse bakom ljuden.
Efter honom läste Sara Baume från Irland. Hon bor på landet med två hundar läste jag på den ena eller andra skärmen, sådant här förstår jag ju på kroatiska också. Ja, och vad gjorde jag när hon läste sin berättelse? Jag stördes av att hon inte talade så där irländskt som jag hade hoppats. Nej, jag gick inte miste om hela historien, men mycket gick under i detta att jag inte hittade ”de rätta ljuden”. Jag vet att en Jack-russell-terrier eller möjligen flera sådana här små hundar spelade en viktig roll eller viktiga roller, ja, och så vet jag att människorna i texten köade mycket och hade svårt för att ha roligt eller att vara glada. Kanske var det en ganska bra berättelse, något sa mig det, men jag är inte säker.
Sedan kom Venko Andonovski från Makedonien upp på scenen och jag tänkte ”nu får jag höra honom läsa en berättelse på makedonska”, men nej, det fick jag inte. Efter att ha ursäktat sig för sin inte helt perfekta kroatiska, läste han sin historia på kroatiska. Bredvid honom fanns den kroatiska översättningen på en skärm, så också arrangörerna hade väntat sig att han skulle läsa på makedonska. Ja, han lät lite annorlunda – han hade hela tiden ett litet avstånd till orden, han tog inte riktigt i dem med munnen – men det var kroatiska. I hans berättelse fanns en man med ett talfel – s blev sje-ljud. Jag tänkte på Borcherts Schischyphusch och på att ja, man kan göra det här mer än en gång. Och jag tog en bild och tänkte att han såg tung ut och liksom större på bredden än de flesta kroater, fast inte lika lång. Ja, jag var helt odräglig den här kvällen. Och lindarna doftade så bedövande. Och natten var så varm. Jag skickade hem mig själv, spårvagnen rullade på och det var fullmåne för andra natten i rad.
