Duilio

Duilio är dansare och ett hjärtslag för konsten att leva i, en varelse som skulle glida in i en roman av Thomas Mann eller kanske av D’Annunzio som en hand i den mjukaste handske. Han kommer från den pyttelilla staden Ciminna som sitter uppkrupen på en höjd innanför Palermo från havet räknat, en plats med rötter i tidlösheten och när han någon gång är där andas han på ett annat sätt, säger han. Duilio är ännu så ung att han inte ser någon skillnad mellan tiden och tidlösheten. När han går – in i en bar till exempel eller ut från den stora teatern HNK – verkar han inte ta stöd mot marken, utan han studsar lätt mot luften en tvärhand ovanför den. Ibland skrattar han till och säger att han älskar vitt, ”un mondo en blanc, total white”, och jag tror honom andlöst. Någon säger att han ibland åker vilse med spårvagnen i staden. Och han kan berätta svindlande historier om lutande stupande scener på italienska teatrar, där dansarna måste ha något som påminner om sugfötter för att inte rutscha av och ner i avgrunden.

bild1-6

Hans fingrar är mycket skickliga och han kan knyta de märkligaste och sinnrikaste rosetter. Och i halvmörkret ser han ibland ut som en sorgsen clown av vackraste slag.

bild-6

4 tankar om “Duilio

  1. Bodil, detta är ett väldigt fint porträtt i ord av en medmänniska. Det tyckte jag redan igår men har väntat med att säga något. Tycker ofta att du i dina texter – om människor och städer – träffar något som är djupt personligt.

  2. Tack Thomas, Duilio är en just som du säger en fantastisk medmänniska. Och han går en alldeles egen väg.

    Nyss kom jag hem från ett par dagar i Trieste – därav tystnadsperioden här.

Kommentera