Kategori: Berättelser ur livet

En del av er kommer nog att tänka annorlunda om mig än ni gjort tidigare, i den mån ni alls tänkt något om mig, men nu måste detta sägas för jag orkar inte låtsas mer, fast egentligen önskar jag att jag ännu ett tag till kunde slippa, för detta drar med sig så mycket annat av livets dilemman och förfärliga villkor. Jag minns det slags inre sammanstörtning som jag upplevde medan jag läste J.M. Coetzees The Lives of Animals för några år sedan. Så här – bland annat – skrev jag då:

Jag har vetat att han rör vid vårt dilemma när det gäller vårt sätt att umgås med djuren. Jag har länge undvikit honom på grund av detta för att jag känt att det övergår det jag mäktar med. Människans fruktansvärda och eviga övergrepp mot djuren är något jag ofta försöker att inte tänka för mycket på, för att det blir för tungt, för att avgrund på avgrund spricker upp framför mina fötter, när jag låter tanken röra vid det.

Ja, och igår efter Babylon gick jag ett stycke här längs Rapska med Londi och tankarna föll i stora sjok över mig. Månskäran högt uppe mellan husen var vacker men kunde inte hjälpa mig.

Jag tänkte på allt som skrivs om det polska abortförbudet, på demonstrationerna, på dem som upprörs över dem som inte uttrycker sin upprördhet över detta bland världens makthavare och andra personer i framskjutna positioner. Och jag vet förstås att jag inte har sagt något, inte uttryckt någon solidaritet med demonstranterna, med alla dem som stödjer dem. För jag kan inte det. Nu rullar tunga ord om homofobi, om den amerikanska kristna ultrahögern mot mig. Jaså, du hör dit! Nej, jag hör inte till den amerikanska ultrahögern. Och nej, jag är inte homofob. Homofobi stjäl livsrum, det gör abort också. Men en våldtagen kvinna då, ska åtminstone hon inte ha rätt till abort? frågar någon. Jag talar inte om vad någon ska ha rätt till eller inte. Jag ser det som ett moraliskt imperativ att stödja den svagaste, den hjälplösaste parten i en strid. Men det är ju kvinnan, säger någon, inte mannen i alla fall. Nej, inte mannen eller kvinnan, men barnet. Men det är ju inget barn – ännu. Där svajar nog de flesta, i vissa utvalda fall åtminstone, som när man tittar på det egna väntade barnet på ultraljudsbilderna, man ser kanske till och med egenheter och likheter med någon av föräldrarna. Den varelse man tittar på på ultraljudet då upplever man inte som en del av moderns (som då inte skulle var mor) kropp. Men barn har rätt att vara välkomna och älskade, utbrister någon. Ja, om vi inte är välkomna och älskade borde vi genast dödas, prövar jag till svar. Men låt oss återvända till den fjortonåriga våldtagna flickan, hur ska vi göra här? Det vet jag inte, men det mindre barnet (inte fjortonåringen då) är lika hjälplöst som om det haft en äldre mor som inte blivit våldtagen. Abort är ”i bästa fall” (”i bästa fall” betyder naturligtvis inget bra här) ett dilemma. Det är ett dilemma på ett liknande sätt som detta att vi måste döda för att leva, det hjälper inte ens att vara vegetarian, för även växter lever och vill leva. Livsviljan är inlagd i oss alla och om det finns styrkeskillnader i denna vilja eller drift så är det väl så att den ofta är starkare i yngre varelser. Men låt oss gå ett varv till kring vår inställning till aborten. Jag har lagt märke till att människor som annars är för abort blir upprörda när man talar om abort på flickebarn/flickfoster i till exempel vissa delar av Indien. Vad är man då upprörd över? Inte över att de här barnen inte får leva, men över en kvot. Eller missförstår jag något här? Och ännu en annan sak: förr satte man ut barn i skogen. På grund av fattigdom. Man kände säkert ändå skuld, men försvarade sig med att barnet var så litet att det på något vis inte var någon riktig människa ännu.

Nej, jag tänker inte anklaga någon som i nöd begår ett övergrepp. Ibland står vi verkligen vid dilemmats blanka port.

Jag har lite existentiell panik. Nej, detta är inget ovanligt, fastän jag betraktar mig som en ganska lugn person. Och lite är ju lite. Min största svaghet – när det gäller att hålla lugnet – ligger i att jag inte klarar mer än tre eller fyra problem åt gången. Jag kan kämpa väl och stillsamt målmedvetet mot ett stort och svårt hinder och jag faller inte ur spåret om det dyker upp ett sidoproblem. Men om det dyker upp ytterligare ett närmar jag mig hastigt rasbranten. Saknar jag kanske simultankapacitet, det där som kvinnor anses ha mer av än män? Jag undrar jag. Eller är jag man, men det ska väl gå bra här i den svensktalande normkritiska sfären? Jag menar detta att jag går över könsgränsen ska väl vara ledigt och fint. Om jag nu gör det. Och om jag nu efter denna ouvertyr skulle tala om min panik? Ett orosmoment är datorn, problem med säkerhetskopiering och haha, bankID, vad det nu är. De här problemen fanns ju inte för några år eller årtionden sedan. Varför tror jag att de finns nu? Och – håller i er nu! – min bakgrundsbild i datorn försvann plötsligt och det blev svart. Jag vet inte om ni kan förstå den omedelbara luftlösa skräcken? Nu har jag metat upp en ny eller annan bild, men jag känner mig som om jag inte längre kan läsa, när jag letar efter något av allt som jag har utstrött över den nyutseende skärmen. Hade jag samma bild i tio år? Ja, och så snubblade Londi nyss på tröskeln till balkongrummet och kom sedan inte riktigt upp. Jag blev darrig i benen och började räkna år. Är vi vid slutet nu? Och så tänker jag på den där stora fina hund som för en kort tid sedan dog i ett annat land. Och det löjliga missförståndet igår som gjorde att allt blev gråaktigt och obegripligt, särskilt jag. Och ovanpå ramlade det där med de svenska sakerna med normkritik och hätsk hetsjakt på ”fel” och ”rätt” på nytt och jag kände hur jag sköljdes ner i en grynig sörja. Hur ska jag förklara det där vanvettiga landet? Har ni som vill flytta dit förlorat självbevarelsedriften? Ser ni inte att allt där håller på att lösas upp till gröt och soppa och smet? Varför gör vi inget åt det här sydligare landet som ännu har ett slags mänsklighet i den lilla världen kvar? Och jag tänker på att Sava är en sådan bred flod som flyter fram här bortom eller innanför det gröna som jag visar på bilden. Lite lugnar det. Och kanske får tiden och rummet för en stund en gemensam andning.

Jag befinner mig i en halvt afatisk fas i den meningen att jag inte kan hitta på något själv för att allt i mitt liv är så absurt och påträngande verkligt och onämnbart, men så får jag syn på en vacker liten text av Michel Ekman. Han skriver:

I trappan till Berghälls kyrka satt en blond ung kvinna. Med gäll och förtvivlad röst ropade hon på svenska i sin telefon: "Han är så enkel och jag är så komplicerad! Han fattar inte att jag stör mig på allt! Det är som om han inte alls skulle bry sig!”

Jag fick en impuls att stanna och förklara för henne om den manliga själen. Att den nog finns fastän den är liten och kamouflagefärgad och svår att få syn på för kvinnor. Att den måste lockas fram med vänlighet, inte med stränghet. Men så tittade jag på hennes släta panna och kinder, hejdade mig, och fortsatte sedan in i kyrkan för att lyssna på Beethovens cellosonater.

Och jag, sittande på Simpas terrass med Londi (ja, jag förskjuter tiden något, det tål den), får en impuls att säga till Michel, att nej, det här har inte med manliga eller kvinnliga själar att göra. Min själ är mycket enkel och ändå rätt omanlig, tror jag.

Det har bara med det att göra att vi nästan aldrig förstår varandra, om vi är enkla eller komplicerade har ringa betydelse. Eller är det henne jag ska säga det till? På vilket sätt är du mer komplicerad? Och finns det något speciellt värde i att vara komplicerad, eller enkel för den delen också/heller? Och rosmarinen doftar subtilt och människan tittar in i sig själv och tror sig upptäcka de där skenbart ovanliga sakerna ännu en gång. Och jag tiger om det som för mig är huvudsaken.

Jag sitter på Simpa med Zora och Đurđica och Londi och Hajdi. Har jag då ingenting alls nytt berätta? Kanske inte. På terrassen pratas det om en skandal i kvarteret. Den sena septembereftermiddagen ligger över parken och den åttioårige fotbollsspelaren från Hercegovina som bröt benet i somras går sakta men med tappra steg förbi stödd på en granne. Han vinkar lite åt mig med den fria handen och vi ler mot varandra. Sedan han kom på benen igen går han varje dag runt i parken en stund, stödd än på sin son, än på någon av grannarna, den som just har tid. Det är en så vacker syn.

Jag vädrar på nytt min oro för det som håller på att hända i Republika Srpska och ja, jag får säga det, även om det manar fram en del uppgivna suckar. Imorse hörde jag på kroatisk tv Republika Srpskas president Milorad Dodik säga att det aldrig varit någon massaker i Srebrenica, det var bara en ”normal trupprörelse under krig”. Jag kollar med Zora och Đurđica och någon av männen vid bordet intill att jag har förstått rätt. Det har jag. Och det är också sant att det är fastslaget att det ska vara folkomröstning den 9 januari, som är en speciell dag i RS, om Republika Srpskas eventuella och förbjudna utträde ur BiH. Jag säger att jag hoppas att EU håller ögonen på detta och samtidigt även på Serbiens inställning till saken. Den verkliga inställningen, menar jag. Ingen av dem omkring mig tror att EU kommer göra detta. Och ändå borde EU veta hur bräcklig balansen är här. Jag släpper politiken och man pratar om en hund som sägs ha attackerat ett barn någonstans vid Kornatska, en hund som barnets far sedan ska ha sparkat varpå han av hundägaren ska ha fått näsbenet knäckt. Ingen tror på att hunden verkligen gått till attack och bilden i tidningen föreställer förresten en helt annan hund. Đurđica oroar sig för hunden Aron (min fladdermushyena) som är så snäll och bara ser farlig ut – tänk om han blivit sparkad! – och för Luka som har så kort stubin, för att han ju är så ung… Och jag lutar mig inåt mot det stora nuet.

Vissa dagar flödar över sina bräddar. Söndagen som nyss gick var en sådan dag. Redan morgonen var dränkt i sol och mildhet. Jag drack mitt kaffe tillsammans med servitrisen Hanas dotter Inez och Londi förstås, som drack vatten med isbitar i under eller bredvid bordet. Inez målade med vattenfärger, hon målade lila och rosa flygplan och till mig sa hon: Avion leti na nebu. Och jag såg flygplanet flyga i himlen som så småningom blev ljusblå.

Jag hade Inez’ docka i knät.

Efter kaffet gick Londi och jag runt parken och hälsade lite på människor och hundar. Ja, och så blev det dags för mig att ta mig iväg till Hrelić för att köpa den där honungen jag av lättja – jag tycker ju inte om att bära – inte fick med mig därifrån söndagen innan. Det rådde en lätt stämning på spårvagnen och jag bytte som vanligt vid Držićeva och när jag passerade övergångsställena för att komma till den sydgående linjen kände jag att värmen var i stigande. Jag klev på igen och åkte fyra stopp söderut och över floden och steg av vid Most mladosti. Strax efteråt var jag på nasip. Framför mig bredde det eviga varusortimentet ut sig längs stigen. Här finns allt från alla tiden eller i alla fall från de senaste femtio-hundra åren, tänkte jag. Ingen modern affär har en liknande bredd. Och det mesta kostar så lite, så lite. Hrelić är en förutsättning för att det ska gå runt för många.

Nå, jag tittade efter min honungsman, men han fanns inte där längs stigen, så jag korsade bilvägen och kom in på själva området.

Efter lite letande hittade jag en honungsman, visserligen inte min, men en som hade den bagrem-honung jag vill ha. Jag köpte två stora burkar på 900 gram var, tror jag. 35 kuna per styck, ett bra pris. Den ena burken var till mig och den andra till Zora och Đurđica, fastän jag inte var helt säker på att honungen skulle klara deras honungstest. Det här var ju inte min honungsman, men jag vågade språnget. Medan jag sedan gick tillbaka spanade jag lite efter Vesna bland bilarna, för jag visste att hon var på jakt efter en ny bil, men nej, hon syntes inte till. Annars har Hrelić en stor bilmarknad, säger jag nu som tips. Vägen tillbaka till Most mladosti var svettig och dessutom kände jag en lätt träningsverk i benen efter lördagens vandring till Runolist, men allt kändes samtidigt som svallvågor från lyckan.

Så var jag hemma hos Londi och vi strövade lite parken, hon fick sin mat och jag rotade lite i mina plikter. Och så var det dags att gå till Zora och Đurđica på lunch eller middag, jag vet inte vilket. Londi fick stanna hemma för hon klarar inte trapporna i huset på Zlarinska. När jag kom dit möttes jag med rakija i urval, allt hemgjort. Och sedan vällde maten in och det var som om de hade tävlat om vem som kunde trolla fram störst läckerheter. Jag minns inte namnen på allt vi åt, så jag kan inte räkna upp något riktigt exakt utan bara lite ingredienser: kyckling, äggplanta, paprika, lök, ris, tomat, hembakta brödstavar… Ja, och till detta drack vi hemgjort djuprött vin från Hercegovina. Vi skrattade mycket och talade ett roligt blandspråk bestående av brottstycken ur diverse språk – ja, haha, som ni förstår är min kroatiska ännu ”under konstruktion”, men jag talar en fantastisk jugoengelska, jag lovar. Zora visade bilder på sig själv och sin autistiske skyddsling Matko. Jag har sällan sett så känslomässigt laddade blickar som Matkos när han ser på Zora på de här bilderna! Vi skrattade och var rörda och jag beundrade också havet utanför Rijeka. Rijeka är Zoras drömmars stad.

Vid eftermiddagens slut – jag vet inte när en eftermiddag slutar egentligen – gick jag hem och på vägen fick jag ett meddelande från Duilio (il ballerino, ni vet), som sa att han ville träffa mig och Londi efter sommaren. Vi bestämde Simpa som mötesplats och Duilio dök upp en timme senare än han hade sagt, men jag kan hans sicilianska tideräkning, så det var inga sorger. Đurđica kom strax efteråt – ja, jag hade ”bjudit in” henne – och det blev en rolig och dynamisk kombination. Och när Duilio sedan bröt upp efter några timmar fick han både pussar och kramar av Đurđica och Duilio är ju bra på att ta emot sådant. Kort efteråt dök Vesna upp ur mörkret, så hon missade tyvärr vår ballerino, men vi hade trevligt ändå och vi firade hennes sista semesterdag. ”Jag tycker om att arbeta”, sa hon, ”men jag är gärna ledig.” Ja, det är väl så det är.