Panik

Jag har lite existentiell panik. Nej, detta är inget ovanligt, fastän jag betraktar mig som en ganska lugn person. Och lite är ju lite. Min största svaghet – när det gäller att hålla lugnet – ligger i att jag inte klarar mer än tre eller fyra problem åt gången. Jag kan kämpa väl och stillsamt målmedvetet mot ett stort och svårt hinder och jag faller inte ur spåret om det dyker upp ett sidoproblem. Men om det dyker upp ytterligare ett närmar jag mig hastigt rasbranten. Saknar jag kanske simultankapacitet, det där som kvinnor anses ha mer av än män? Jag undrar jag. Eller är jag man, men det ska väl gå bra här i den svensktalande normkritiska sfären? Jag menar detta att jag går över könsgränsen ska väl vara ledigt och fint. Om jag nu gör det. Och om jag nu efter denna ouvertyr skulle tala om min panik? Ett orosmoment är datorn, problem med säkerhetskopiering och haha, bankID, vad det nu är. De här problemen fanns ju inte för några år eller årtionden sedan. Varför tror jag att de finns nu? Och – håller i er nu! – min bakgrundsbild i datorn försvann plötsligt och det blev svart. Jag vet inte om ni kan förstå den omedelbara luftlösa skräcken? Nu har jag metat upp en ny eller annan bild, men jag känner mig som om jag inte längre kan läsa, när jag letar efter något av allt som jag har utstrött över den nyutseende skärmen. Hade jag samma bild i tio år? Ja, och så snubblade Londi nyss på tröskeln till balkongrummet och kom sedan inte riktigt upp. Jag blev darrig i benen och började räkna år. Är vi vid slutet nu? Och så tänker jag på den där stora fina hund som för en kort tid sedan dog i ett annat land. Och det löjliga missförståndet igår som gjorde att allt blev gråaktigt och obegripligt, särskilt jag. Och ovanpå ramlade det där med de svenska sakerna med normkritik och hätsk hetsjakt på ”fel” och ”rätt” på nytt och jag kände hur jag sköljdes ner i en grynig sörja. Hur ska jag förklara det där vanvettiga landet? Har ni som vill flytta dit förlorat självbevarelsedriften? Ser ni inte att allt där håller på att lösas upp till gröt och soppa och smet? Varför gör vi inget åt det här sydligare landet som ännu har ett slags mänsklighet i den lilla världen kvar? Och jag tänker på att Sava är en sådan bred flod som flyter fram här bortom eller innanför det gröna som jag visar på bilden. Lite lugnar det. Och kanske får tiden och rummet för en stund en gemensam andning.

img_5400

2 kommentarer till “Panik”

  1. Jag är också upprörd över sakernas tillstånd här. Öser i frustration mitt missmod över en f.d. kollega (inte vem som helst) och säger ”Sverige håller på att bli ett riktigt skitland”. Väntar på en tillrättavisning, och får till svar ”Sverige är ett skitland”.
    Håll humöret uppe, Bodil. Allt går ju över så småningom.

  2. Hej Marlena, jag undrar vilka det egentligen är som trivs med sakernas tillstånd i Sverige idag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *