Jag läser Pär Lagerkvists Bödeln och jag tänker att en sådan bok har jag aldrig läst förr, inte ens när jag läste Bödeln förra gången. Det är först nu jag ser vad det står. Jag tror att Lagerkvist hör till dem som under det att han skriver kan nå det som är hinsides. Kanske var det därför jag inte förstod sist jag läste boken: Jag trodde inte mina ögon och tänkte att han var ”konstigt enkel och elementär”. Min bok har stora bokstäver och är illustrerad av Staffan Hallström. Hans bilder vet vad Lagerkvist talar om.
Lagerkvist gör något med ont och gott så att de blir svåra att skilja åt även om skillnaden också blir kanske ännu större. Jag är fortfarande i den medeltida delen och bödeln sitter där stor och tung och jag tänker på den olycklige jätten Rübezahl i Riesengebirge.
Det finns en sekvens där en man på den här krogen, där det mesta av scenen utspelar sig, berättar om en episod ur sin barndom. Det är i den som Lagerkvist på ett särskilt sätt rör sig fram och tillbaka över linjen mellan liv och död. Mannen som pojke träffar en dag två små fula och skygga barn, en flicka och en pojke. De tre leker ett slags undflyende och otydliga lekar med varandra i skogen. De är tillsammans och ändå inte, gömmer sig bra. Dagarna går och de tre träffas om och om igen och leker på det där märkliga sättet som om tillvaron bytte väsen under leken. De främmande barnen är bödelns barn och ”vår” pojke smittas av deras olycka och hans föräldrar grips av förtvivlan och livet blir grått tills en dag detta händer: Vår pojkes mor tar med honom till bödelns hopkrupna stuga invid bergväggen. Bödelsbarnen kommer ut på tunet framför huset och den lite skrämmande bödelshustrun visar sig också. Och bödeln är där, stor och ärrig med tunga blodsprängda ögon. Och nu ska vi uppleva hur vår pojke renas från den där smittan:
Men mannen och jag gick ensamma neråt en väl upptrampad gångstig som förde in i en liten björkhage bredvid huset. Det var konstigt att gå med honom och jag höll mig lite ifrån hela tiden. Men vi blev likväl mer bekanta med varandra av att gå så. Där var en källa mitt inne i dungen – väl deras brunn, för det fanns ett öskar där. Han lade sig ner på knä vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. – Drick! sade han.
Det var inte svårt att se att han inget ont ville mig med det. Jag gjorde gärna som han sa och var inte alls rädd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrämmande så nära inpå, men så var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga människor i stället. Han låg och såg på mig med den tunga blodsprängda blicken och jag minns att jag tänkte att han var visst inte lycklig han heller. Tre gånger lät han mig göra det.
– Nu är det hävt sade han, sen du druckit ur hand på mig. Nu behöver du inte frukta mer. Och han strök mig lite över huvet.
Jag skulle kunna fortsätta att rusigt skriva av sida efter sida, men jag stannar vid detta. Lagerkvist kan något som nästan ingen kan. Medan han pratar helt vardagligt för han skynket eller väggen mellan liv och död åt sidan. Och sedan så släpper han tillbaka gränsen igen. Något sådant tycker jag mig se att han gör.