Jag befinner mig i en halvt afatisk fas i den meningen att jag inte kan hitta på något själv för att allt i mitt liv är så absurt och påträngande verkligt och onämnbart, men så får jag syn på en vacker liten text av Michel Ekman. Han skriver:
I trappan till Berghälls kyrka satt en blond ung kvinna. Med gäll och förtvivlad röst ropade hon på svenska i sin telefon: "Han är så enkel och jag är så komplicerad! Han fattar inte att jag stör mig på allt! Det är som om han inte alls skulle bry sig!”
Jag fick en impuls att stanna och förklara för henne om den manliga själen. Att den nog finns fastän den är liten och kamouflagefärgad och svår att få syn på för kvinnor. Att den måste lockas fram med vänlighet, inte med stränghet. Men så tittade jag på hennes släta panna och kinder, hejdade mig, och fortsatte sedan in i kyrkan för att lyssna på Beethovens cellosonater.
Och jag, sittande på Simpas terrass med Londi (ja, jag förskjuter tiden något, det tål den), får en impuls att säga till Michel, att nej, det här har inte med manliga eller kvinnliga själar att göra. Min själ är mycket enkel och ändå rätt omanlig, tror jag.
Det har bara med det att göra att vi nästan aldrig förstår varandra, om vi är enkla eller komplicerade har ringa betydelse. Eller är det henne jag ska säga det till? På vilket sätt är du mer komplicerad? Och finns det något speciellt värde i att vara komplicerad, eller enkel för den delen också/heller? Och rosmarinen doftar subtilt och människan tittar in i sig själv och tror sig upptäcka de där skenbart ovanliga sakerna ännu en gång. Och jag tiger om det som för mig är huvudsaken.