Vi människor är till vårt väsen teckentydare och vi söker alla efter sammanhang – de flesta av oss i alla fall – och ofta hittar vi något som åtminstone liknar ett, om det är helt igenom sant är inte viktigt. Jag tror det ofta räcker långt med själva längtan efter något som inte bara är tillfälligheter och splitter. Mönstren finns inristade i trädens löv, i kristallerna, i jordlagren, i kropparna och i Vintergatan, så det går egentligen inte att fly ifrån det vi önskar oss eller det vi är gjorda för och av.
Det är därför bara riktigt att festivalen Nuit Blanche börjar i dagsljus och sol, för dagen och natten är syster och bror, avtryck och avtryckt. Nationalteatern HNK rör sig som ett skepp genom parken och himlen.
Och Duilio och Asuka dansar på den smala remsan utanför entrén, så småningom rakt in i människohavet och det svarta och det vita i deras kroppar och deras dräkter är mönster som binder oss alla vid just detta universum. Och vi avläser tecknen enligt eviga lagar.
