Apropå Olga Tokarczuk

(Den här texten är skriven före Jakobsböckerna och bilden hör till en annan bok än den jag främst skriver om här.)

Vår tids polska skönlitteratur har en alldeles speciell lyskraft och lödighet och en av de verkligt betydelsefulla inom denna är Olga Tokarczuk. I bok efter bok ger hon sig in i det stora projektet att undersöka människan och hennes villkor på jorden: Vilka är vi? Hur lever vi? Hur dör vi? Vilka möjligheter låter vi ligga obrukade vid vår väg?

”Björnens ögonblick” är det sjätte verket av Tokarczuk som översatts till svenska. Hennes böcker rör sig vad gäller formen mellan berättande och fantasifull analys, mellan fiktion och essäistik. Noggranna iakttagelser, fria funderingar och djärva tankeprojekt läggs bredvid varandra på böckernas sidor. På sätt och vis kan man säga att hon alltid arbetar med samma stoff och samma former, men att hon varje gång väljer nya tyngdpunkter och kombinationer när det gäller såväl gestaltning som innehåll. Den närmast föregående boken, ”Styr din plog över de dödas ben”, ligger till formen mycket nära det många nog föreställer sig under det klassiska begreppet ”roman”; läsaren förs genom en sammanhängande historia med en följbar intrig. Huvudpersonen där är en äldre mycket egensinnig kvinna som genom romanen går sin egen omöjliga väg. Tiden i boken är nutid, men samtidigt andas den tidlöshet och som i andra verk brottas författaren med de stora livsfrågorna. I ”Björnens ögonblick” finns ingen sammanhållande historia utan här ställs vi inför en samling fria essäer, som Tokarczuk placerat under två huvudrubriker: ”Heterotopier” och ”Resedokument”. Någonstans i början av det första avsnittet tar författaren oss vid handen och säger så här:

”En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling.”

En påfallande egenskap hos den här första delen av boken är att den ställer ett slags moraliska krav på läsaren. Vi tvingas se på vårt hyckleri, vårt sätt att glida undan och allra tydligast: Vi ställs ansikte mot ansikte med vår likgiltighet inför allt det bottenlösa lidande vi tillfogar djuren. Som en spegel ställer hon J.M. Coetzees glasblanka ”Djurens liv” framför oss. Och ur den talar dess huvudperson, den åldrande författaren Elizabeth Costello, med av förtvivlan uppspärrade ögon:

”Är det möjligt, frågar jag mig, att alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga till bevisen, visar upp dem, ger dem till mig. Lik. Delar av lik som de har köpt för pengar.”

Tokarczuk kommenterar Costellos ord så här: ”Den som väl insett den fullkomliga fasan i vad människorna gör med djuren kommer aldrig att återfå sitt lugn.” Och hon menar att Coetzee med sin bok velat peka på de bortträngda värdena i insikt och empati när det gäller att nå kunskap om tillvaron. I kapitlet ”Herrelösa hundar” gör Tokarczuk ett tvärsnitt genom hundarnas lidandehistoria. När nya samhällen grundas eller internationella idrottsevenemang genomförs ingår ofta steget att ”rensa” platserna från herrelösa hundar. Detta är ”något vi alla borde skämmas för under de närmaste hundra åren”, skriver hon och för den läsare som inte kan smita förbi hennes ord, är det omöjligt att inte känna sig ställd mot väggen.

I en av essäerna letar författaren efter hur djupt in i den enskilda människan könet finns. Hur långt in finns sådant som kvinnlighet och manlighet? Och vad finns där innanför? Eller är könet ett kontinuum med olika koncentrationer av den ena eller andra komponenten?

Om det i kapitlen om djuren är vår förmåga till empati som sätts på prov, så letar mycket i hela avsnittet ”Heterotopier” efter vårt mod. Om vi vågar tänka annorlunda än på vedertaget sätt kan vi förändra världen!

Vid inträdet bland essäerna i avsnittet ”Resedokument” blir läsarens andning lugnare. Här erbjuds vi att tillsammans med författaren iaktta och stilla begrunda Amsterdam som en stad efter människans mått, en stad som genom sin ljusa, öppna, lätt anarkistiska hållning är så fri från rädsla och neuroser. Vi får även förundras över det polska språkets märkliga vindlingar, dess vimmel av diminutiver, dess arkaiska böjningslabyrinter. I landskapet bjuds vi in att följa floden Oder, både dess synliga och dess underjordiska delar. Och som i alla Tokarczuks böcker finns byarna i trakten av Wałbrzych och Nowa Ruda med. Än en gång undersöker hon de historiska lagren, det tyska, det polska där.

”Med finget i saltkaret” slutligen är en essä om läsandet, Tokarczuks eget och läsandet mera i allmänhet. Hon talar om hur verkliga de litterära gestalterna ofta är för oss, att psykologerna nog aldrig lyckats förklara läsandets underverk och att litteraturen ”söker sig till de skikt i det mänskliga psyket där könets dualism inte gäller och där människan är ett fullödigt väsen, odelat och i stånd att ösa med båda händerna ur sin Helhet.”

Olga Tokarczuk
Björnens ögonblick 2014
(Moment niedźwiedzia 2012)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Ariel