Jag känner sedan några år ett par som genomlevt en mycket svår och komplicerad kärlekshistoria. Någon gång i början av sommaren bröt de isär förhållandet för tredje och – säger båda – sista gången. De hör båda till mina nära vänner och därför är det kanske inte så konstigt att jag fått de inblickar jag fått och ändå…
För någon vecka sedan satt jag med henne på ett kafé någonstans i staden och hon berättade det ena och det andra ur det som varit och det som blivit med dem. Till sist gav hon mig en liten scen: Efter att de inte setts på över två månader fick hon en dag syn på honom en bit bort på trottoaren hon gick längs. ”Och även om det är slut nu så kändes det ändå här”, sa hon och pekade inåt mot det ställe där vi tänker oss att hjärtat är. Och så möttes de och gick förbi varandra. Hon uttalade ett hälsningsord och höjde handen till ett slags vinkning. Han låtsades inte se och gick förbi med bortvänd blick. Hon sa något till mig om att han väl ändå kunde ha hälsat, men kanske kunde han inte, sa, jag vet inte vem av oss.
Och för ett par dagar sedan satt jag med honom på ett kafé i närheten av Cvjetni trg. Han berättade om tomheten efter henne och att det nu verkligen var slut för alltid. ”Jag har i alla fall ett arbete”, sa han och vred på kaffekoppen. Och så sa han något om att han måste komma igenom den här första tiden. Och efter det berättade han att han efter över två månader hade mött henne på gatan. Han berättade att hon hade hälsat och vinkat lite, men att han inte hade kunnat svara, för det gick inte. Hur skulle han kunna det efter det som varit? Jag såg på honom att det var omöjligt. Och jag tänkte på den där sången: ”Love is the saddest thing when it goes away…”