Kategori: Berättelser ur livet

Under närmare en vecka har jag av tekniska skäl varit tvingad till tystnad här och det är nog ungefär den tid som behövs för att vanan ska upphöra att vara en vana. Tystnaden känns som det rätta, kloka och normala. Vad vill jag säga till någon jag inte träffar i det dagliga eller med lite längre intervaller? Vad vill jag egentligen säga till dem jag inte känner? Hela den här internetska pratmaskinen framstår med ens som väldigt främmande. Men å andra sidan har jag väl aldrig varit särskilt främmande för det främmande, så nu när Hrvatska T-com äntligen slutat fumla med och slita av kablar, så pratar jag genom dem igen, 300 meter minst. Och jag kan berätta att kvällshimlarna flammat just så här sedda från mitt fönster:

Mycket har hänt under dessa dagar, det ena mindre nämnbart än det andra. Kanske har jag emellanåt varit lycklig. Inget är uppskrivet, inte ens de där chiffren eller runorna som jag brukar sprida omkring mig och som jag i efterhand – om jag vill – alltid har kunnat läsa som den tydligaste präntskrift. Mitt livs historia.

Den här dagen ljusnade aldrig. En tjock grå dimma låg på allt och alla från den stund då natten lämnade till den stund då den återkom. Kanske låg och ligger dimman också i natten. Dagen blev dämpad och dov, även om jag fick kärt besök – Ur och Kata var här – vi satt på Simpa en timme eller lite mer och Londi var också med. Då ljusnade det lite inåt och vi skrattade nog en del fast utan uppsluppenhet. Sedan blev det gråare igen och luften kalltjocknade. Jag läste lite på limboaktigt vis och gick vilse i texten. Och efter lite dunkelt och marknära cirklande i ”parken” med Londi tog jag spårvagnen till ”Fakulteten”. Jag steg av vid Miramarska och luften låg fuktkall på mig och marken. Med stela fingrar tog jag en bild på ett av husen där. Ett av dagens ljusaste ögonblick ska det föreställa och kanske även vara.

Där jag gick tänkte jag på Hesses dikt Im Nebel som börjar så här:

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den andern,
Jeder ist allein.

Jag förtiger den sista strofen, det räcker ju helt med trädens ensamhet.

Egentligen har jag bara försökt gå förbi den här dagen. Och kanske lyckades jag för inte var det svårt att slinka in i osynlighet. Jag gick för övrigt på insidan av synfältet, innanför ögonlocken kanske.

Tidigt på eftermiddagen gick jag nerför Vončinina i flödande solsken. När jag passerade genom skuggorna från husen var det bitande kallt, men ute i solen var det härligt – bländande och varmt. För första gången på ett bra tag – har för mycket att göra just nu – gick jag genom stadens vackra centrala delar. Dessa hus, dessa gator!

Jag gick längs Vlaška och förbi katedralen. Jag kände mig lycklig på ett opersonligt sätt, så där som man gör när man umgås med himlakroppar. Och jag, jag var ju med solen. Värme inpackad i köld. Jag gick längs adventsstånden på Trg Europe: kuhano vino, rakija. Lite tidigt på dagen för sådant, tänkte jag, möjligen lite stelbent. Det fanns annat också, fritule till exempel. Det är något jag aldrig äter, friterade mjölbollar. Jag tog i stället en weisswurst instucken i ett bröd och så klev jag ut på stora torget, Trg bana Jelačića, och gick förbi den nu grangrenkantade fontänen Manduševac.

Mumsande på min korv gick jag längs bodarna på torget, hisnande steg mellan sol och skugga. Jag tänkte på månens baksida och jag kände en pust från den där vinterskräcken jag har. Vinter har alltid burit ett moment av fasa till mig, även om solsken kan desarmera det tillfälligt. Men fasa eller ej, denna dag var härlig, så stark och stram och ljus. Nu är den förbi och mörkret lutar sig mot fönstret.

Fastän allt verkar fastfruset i vinterstress och vadderad trötthet bjuds jag av och till på små överraskningar eller vad man ska kalla det:

”Är ni från Spanien?” frågade mannen jag åkte upp med i hissen. Nej, det är jag inte, sa jag, fast rolig fråga; jag är från Sverige. ”Då vet ni något om kyla”, tyckte han var en lämplig fortsättning. Jag skrattade lite och sa nej och så steg jag av och Londi med mig. Doviđenja. Đenja.

Jag funderade lite på min spanska och försökte tänkta ut ett litet samtal mellan mig och mig på detta språk. Jag har alltså kunnat talat hjälplig spanska en gång, ja, under en inte särskilt lång intensivt sydamerikansk period till och med riktigt bra. Men nu gick det inte. De kroatiska orden ställde sig som hurtsar eller plintar i vägen. Jag kunde inte säga ”nu” eller ”då” eller ”här”. Allt det där vanliga eller allra vanligaste var belamrat med kroatiska vanligheter. Betyder detta att min spanska äntligen är omsprungen av kroatiskan? Kanske, men på vilket sätt? Är det ett baklängeslopp? Är kroatiskan nu mitt femte språk främst för att jag tappat greppet om spanskan? Och detta just en dag då jag blivit tillfrågad om jag är från Spanien? Jag vet inte vem jag vill sparka på smalbenen.

Ute är det så otäckt kallt och mörkt även om Simpa försöker se lite gästvänligt ut, fast bara lite väl? Och härinne halkar Londi omkring och låter klorna ge knäppande ljud ifrån sig. Hon vägrar sturigt att hålla sig på mattorna jag köpt åt henne. Det är dina mattor, Londi! För när brydde jag mig om mattor? Jag är en de fria golvens varelse…

Jag läste eller hörde någon gång eller någonstans att efter sju år, – det låter lite som i sagorna – efter sju års bortavaro, blir man en främling i det land man lämnat, i alla fall om landet ifråga är Sverige. Även om man bortser från det magiska elementet i utsagan, så tror jag att det ligger mycket i den. För mig har det inte hunnit bli sju år, men jag är i det sjunde året och jag känner att det blir alltmer sant att Sverige håller på att glida iväg bortom horisonten. Nej, det är inte så att jag inte tycker om något alls med Sverige, den del av min barndom och ungdom som jag levde där är eller var bra, somrarna under småländska äppelträden, tiden vid havet i Varberg, mycket annat, men det mesta av detta finns inte mer och det som finns talar med allt tunnare röst till mig. Mitt intresse för landet i norr blir alltmer abstrakt. Jag vet en massa också om normkritik och vad det nu är för kardinalfras som tillfälligt gäller. Och jag känner väl igen den magra principen, men jag vill inte vara där.

Balkan växter sig större och större och snart handlar allt om historierna här. Idag talade vi länge om Makedonien, där vi satt i ett litet hus vid Zlarinska och åt den ena tunga rätten efter den andra ”na crveno”. ”Makedonien har alltid behandlats grymt och orättvist av sina grannar. De har alltid försökt äta upp Makedonien. Och grekerna är som serberna när det gäller detta.” Ja, här kokar det alltid.

Och Balkan breder ut sig och är eller blir så stort så stort, ja, det blir till hela världen. Tror du kanske att det finns något som är större än Balkan? Jesi li jeo buniku? Har du ätit bolmört? Jag vet inte vad man säger om bolmört i Sverige, men bunika pekar tydligt in i galenskap här. Och mitt i detta med bolmörten tätnar vänskapsväven runt mig alltmer. Ja, Simpa, ja, allt annat runt omkring. Hur skulle jag kunna leva och vara människa utanför den här världen? Till och med Trieste verkar lite halt och kalt… men kanske har jag fått i mig ett blad från bolmörten nu.