Kategori: Berättelser ur livet

Jag tänker tillbaka på vägen vi vandrade tillsammans, Londi och jag. Jag tänker på åren vi hade tillsammans.

här ser man oss i Savica för kanske fem år sedan

Igår kväll dog Londi. Jag är förtvivlad.

Låt mig bjuda på några spån ur dagarnas fantasier och verkligheter. Först bestämmer jag att det passar med en bild som jag tog uppe vid Jandrićeva för så där en vecka sedan:

Mycket i mitt liv handlar om solen och däruppe ”på berget” syns den oftare så här års än här nere i Trnje. Denna hunger efter ljus! Och ändå satt jag nyss eller härom dagen med någon och pratade om mörkrets storhet, att ljuset bara är ett litet flackande som bryter sig igenom det stora mörkret en gång. Och en gång är visst ingen gång? Vi jämförde mörkret med tystnaden och ljuset med ljudet – utan att vara det minsta originella. Å andra sidan: Varför skulle man vilja försöka vara originell? Det finns bättre att söka. Och hur härliga är inte likheterna mellan tingen och mellan människorna!

Simpa besöks ganska ofta av en man som jag för mig själv sedan en tid kallar ”homo ludens”, även om jag samtidigt tycker att uttrycket känns opassande lätt och fjäderlikt. Jag vet inte vad han heter. Han är stor och tung och rätt tunnhårig, lite slarvigt klädd kanske, så det är svårt att se någon yttre skillnad mellan honom och de andra Simpagubbarna och kanske finns det ingen större annan skillnad heller. Han dricker öl, ofta redan på morgonen. Och han pratar hela tiden och drar vad jag förstår – nej, jag förstår inte – halsbrytande vitsar och han har något att säga om det mesta. Han skäller på alla hundarna vi drar in i baren eller snarare på oss som drar in dem – imorse var inte bara Londi och Hajdi där utan också Tomislavs Roki. Och så klappar han dem och viskar något hemligt i örat på dem. Ibland betalar han mitt kaffe, ibland säger han något skumt till mig. Krešo – som någon gång i somras stolt visade mig en svensk fiskgrill han hade i bagageluckan – menar att det han säger är dumt och att jag inte ska lyssna på honom och jag lyssnar lika lite och lika mycket till det ena och det andra. Jag tittar alltid noga när ”homo ludens” går förbi Londi, skorna ser ut att vara storlek 46 eller mer med motsvarande tyngd eller mer ovanför. Men han trampar inte fel, han liksom dansar, visserligen lite klumpigt men ändå så säkert. Han dansar med sitt öde. Och med mörkret – men inte med tystnaden. Ljudet runt honom är starkt.

Och imorse – mitt i hundtumultet – sa Hana något uppskattande om min nya byxor. Sådana vill hon också ha, fortsatte hon. Jag berättade att min syster skickat mig dem från Sverige och både Hana och Đurđica uttryckte lite vänlig avund över en sådan syster. Min syster misstänker att jag alltid går i samma kläder. Och hon har ju rätt.

När kölddimman lättade någon gång vid middagstid, tog jag spårvagnen in till stan. Det är inte så ofta jag tar mig dit i dessa åtsmitande tider. Ja, tiden vi lever i nu är lite som en strumpbyxa och detta av mer än ett skäl. Londis rörelseradie har krympt, jag är trängd av arbetet och Simpa har blivit ett andra hem. Varför dricka kaffe eller öl någon annanstans när Simpa finns inom räckhåll? Nå, i alla fall tog jag spårvagnen och åkte till Glavni kolodvor, där jag steg av och kastade några långa blickar mot skridskobanan mellan kung Tomislav och Umjetnički paviljon. Det blänkte lite vinterhalt i sockeln under ryttarstatyn.

Jag bytte från tvåan till sexan och åkte upp till Trg, det stora torget, Trg bana Josipa Jelačića. Trängseln där överträffade nästan den tänkta strumpbyxan i början av texten här, men jag lyckades ändå ta mig rätt snabbt upp till Dolac och Amfora, där Maria väntade på mig. Inne i Amfora gick vi uppför den smala trappan till det övre rummet tätt följda av en av de sjungande servitriserna. Egentligen var det fullt, men efter en kort stund blev vi inkilade vid ett inte alls så dåligt bord och så fick vi oss serverat det man äter där: lignje na žaru och blitva och folk runt oss hälsade på oss på italienska. Vi åt och vände och vred samtidigt lite på det som hänt sedan sist vi sågs, ett och annat var det ju men inte så mycket. Och så talade vi om våra planer för jul och nyår, Marias är absolut mer spektakulära än mina för hon åker till Kina, om allt går väl, tillägger vi här för att inte vara oförsiktiga. Om jag alls åker någonstans så blir det Slovenien och jag tänkte för mig själv något om att både Kina och Slovenien är länder och att jag helst inte åker särskilt långt när det är vinter. Vintern pressar tillbaka mig till hemmet, allt annat känns lite oroande, utom då Slovenien, som ligger inom synhåll nästan.

Efter maten gick vi upp till Opatovina för att välja ett kafé för det avslutande kaffet. Vi gick in både här och där, men allt var fullt eller proppfullt. Solljuset föll vackert på husen längs gatan särskilt på de gula. Ja, se själva!

Vi svängde ner på Tkalčićeva och efter en del letande hittade vi ett kafé med ett bord för oss. Det var mörkt och lite brutalt stämningsfullt inne i lokalen. Nej, fråga mig inte vad det betyder, gör er i stället en inre bild av det. Trångt och dunkelt. Vi pratade just så högt och lågt som omgivningens ljudtryck medgav. När vi kom ut igen hade det börjat mörkna så smått och vi gick ner till Trg. Vi log lite åt det lysande årtalet på ett av husen. Ja, här tycker man om att vara före sin tid just så här års. Man sopar obekymrat ut det gamla året veckor innan tiden egentligen är mogen.

Nu när jag äntligen hade kunnat visa er bilder på det härliga solskenet här, så är solen med ens insvept i grått. Men pazienza eller strpljenje – det har jag ju tränat mycket under den gångna veckan med Hrvatska t-com på eller av tråden dag ut och dag in. För en stund sedan var Londi och jag ”u Simpi”. Vi var ensamma i uterummet för en gångs skull men Hana kom ut med en fet korvbit till Londi och Londi visste att glädja sig över den. Och jag sa inte nej för jag vet att ”mindre inte är mer” och inte mer heller för den delen. I Londivärlden handlar det om mycket känsligare och finkalibrigare mekanismer. Det handlar om balans, helst perfekt. Hana menar väl, så det är inte bra om jag säger nej. Londi tycker mycket om korv, så det är tråkigt för henne om jag tar ifrån henne korvglädjen. Å andra sidan är den här feta sortens korv inte alls bra för henne, så nu måste jag ligga lågt med resten av maten den här dagen, bara dietfoder och kanske lite mindre mängd och så får jag observera henne extra noga. Inget brödplockande i ”parken”.

Här ser ni henne strax efter korvätningen. Egentligen är hon omöjlig att fotografera – det vet ni nog vid det här laget – men jag tog kanske nio bilder och på en av dem tittade hon på mig. Lite suddigt blev det, men man ser hennes vackra kloka ögon riktigt väl. På ett sätt tycker jag det är lite trist att det ska vara så svårt att ta bilder på henne, men samtidigt är jag glad att hon fortfarande kan upptäcka när jag riktar mobilen mot henne. Ibland – till exempel när hon går in i badrummet i stället för i köket för att äta – tror jag att hon håller på att bli blind, men det här med uppmärksamheten på vad jag gör med mobilen talar emot det. Kanske är hon bara lite tankspridd när hon går in i badrummet för att äta. Och så småningom hittar hon ju ändå till köket.