Londi, när du lämnade mig – eller när jag lät dig lämna mig, måste jag nog säga – tömdes min värld och jag blev stum. Jag går genom våra rum och korsar gång på gång linjen mellan tiden då du levde här med mig och den bleka förtvinade tiden efteråt. Om och om igen rycks du ifrån mig. Jag ser den tomma platsen på ulltäcket i hörnet, märkena på väggen efter dig.
Gränsen mellan dig och mig gick eller går inne i mig, kanske inne i dig också. Jag förstår nu saker jag inte förstod förut, men jag ser också att ”förstå” och ”inte förstå” är mycket lika varandra. De går genom varandra i den dystra halvdagern.
Minnena strömmar från alla tider genom nya passager. Jag ser dig i Onsjöskogarna, ung och stark och glatt vild. Jag ser dig på stigarna upp mot Japetić sida vid sida med din vän Buba. Jag minns dagar och nätter av vånda de gånger du var sjuk och jag minns det förfärliga slutet. Nej, jag kan inte säga att det var på något annat sätt! Och nu förstår jag Else Lasker-Schülers ord till sin döde son, först nu hör jag verkligen vad hon säger:
Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahr sterben, mein Kind.
De orden följer mig.