Kategori: Berättelser ur livet

Härom kvällen tittade jag ut genom en bilruta så här över vattnen utanför Trieste. Nej, jag vet inget om de där männen i regnet. Jag befann mig någonstans på den där korta evighetssträckan mellan Molo Audace och Vecchia Pescheria/Salone degli Incanti.

Jag tror inte jag tänkte något direkt eller precist om Londi men jag vet att jag hela tiden visste att jag inte skulle få återvända till henne mera, för den vägen är stängd. Detta är sorgen när den går runt i sin tredje månad. Himlen är låg och jag vet allt om tomrummet. Jag lever bredvid mig själv. Min tideräkning är en annan.

Jag rör mig mycket försiktigt i själslivet och jag har nästan helt slutat skriva om vad jag tänker och upplever. Förtvivlan efter Londis död har lagt sig något, tror jag, men jag litar inte helt på det, så jag tassar fram och försöker att inte röra vid något. Ibland slår jag ändå emot: ett ljud, en ulltuss, en lukt i vinden. Nyss tänkte jag: Förra våren men inte denna, du är inte här nu.

Igår var jag på premiären till dokumentärfestivalen Zagreb Dox. I bästa tänkbara sällskap, men det ska jag inte prata om nu. Strax innan vi träffades slog jag en lov runt Trg (ni vet vilket). Under eller framför ryttarstatyn pågick det en demonstration för öppna gränser. Några av demonstranterna var hundar. Jag tittade först en stund på två lurviga gråsvarta. De gav då och då ifrån sig ett ganska diskret ylande i anslutning till en trumvirvel producerad av en av demonstranterna.

Sedan stal en liten ljusgul hund min uppmärksamhet. Jag tror det var en liten tik. Precis som Londi skulle ha gjort vände hon bort ansiktet från kameran varje gång jag försökte fånga hennes kloka uppsyn. Jag kunde inte upptäcka vilken av människorna som var hennes sällskap. Hon stod där till synes helt oavhängig på sin kvadratmeter torg och iakttog förloppet.

Jag kravlar mig framåt och lyckas ibland slita mig från platsen där Londi och jag levde så länge tillsammans. Härom dagen var jag i Trieste hos vänner, i skydd av vänner vill jag kalla det. Ja, egentligen bodde jag i Duino, men jag hann stryka omkring på Triestes gator, jag hann stå vid havet

och jag hann tänka på att Londi varit minst fyra gånger i Trieste med mig. Nej, det är inte många gånger, inte om man tänker på hur ofta jag varit där under de här åren. Oftast var jag där på egen hand, men ända till den här gången återvände jag sedan alltid till henne. ”Och det var paradiset”, men det visste jag inte då.

En enda gång övernattade Londi i Trieste. Det var hos Zoran vid Piazza Venezia sommaren 2013. Och dagen därpå gick vi till Umberto Sabas staty som står där Via San Nicolò möter Via Dante Alighieri.

Jag har blivit en pilgrim och jag vallfärdar till platserna för mitt liv med Londi. Den första gången jag tänkte denna tanke var en dag mellan jul och nyår kort efter Londis död. Jag var hos Igor i Slovenien och jag hade just lämnat dagarna och nätterna av det allra djupaste kaos, den allra djupaste förtvivlan. Vi for till en underbart vacker plats bland kullarna norr om Ljubljana och så gick vi till fots till den lilla kyrkan Sveti Jakob, samma väg som vi gått tillsammans med Londi fem-sex år tidigare.

När jag gick längs den smala vägen tänkte jag på den första gången jag gått där och jag mindes hur Londi rullade sig i gräset på sommarängen.

Men mina pilgrimsleder för mig också till närmare och kanske mer vardagliga platser: till Marijans grönsaksaffär, till banken på andra sidan Vukovarska, till platsen under körsbärsträdet, till hissen som jag egentligen inte använder längre och också till alla de hundra platserna här inne i lägenheten där så mycket har hänt genom åren, Londis plats under fönstret i balkongrummet, platsen där matskålen stod, platsen där ulltäcket låg. Jag vallfärder också till orden, till just sådana ord som ulltäcke, tuggrulle, nötöga-sötöga…

Londi, när du lämnade mig – eller när jag lät dig lämna mig, måste jag nog säga – tömdes min värld och jag blev stum. Jag går genom våra rum och korsar gång på gång linjen mellan tiden då du levde här med mig och den bleka förtvinade tiden efteråt. Om och om igen rycks du ifrån mig. Jag ser den tomma platsen på ulltäcket i hörnet, märkena på väggen efter dig.

Gränsen mellan dig och mig gick eller går inne i mig, kanske inne i dig också. Jag förstår nu saker jag inte förstod förut, men jag ser också att ”förstå” och ”inte förstå” är mycket lika varandra. De går genom varandra i den dystra halvdagern.

Minnena strömmar från alla tider genom nya passager. Jag ser dig i Onsjöskogarna, ung och stark och glatt vild. Jag ser dig på stigarna upp mot Japetić sida vid sida med din vän Buba. Jag minns dagar och nätter av vånda de gånger du var sjuk och jag minns det förfärliga slutet. Nej, jag kan inte säga att det var på något annat sätt! Och nu förstår jag Else Lasker-Schülers ord till sin döde son, först nu hör jag verkligen vad hon säger:

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahr sterben, mein Kind.

De orden följer mig.