Härom kvällen tittade jag ut genom en bilruta så här över vattnen utanför Trieste. Nej, jag vet inget om de där männen i regnet. Jag befann mig någonstans på den där korta evighetssträckan mellan Molo Audace och Vecchia Pescheria/Salone degli Incanti.
Jag tror inte jag tänkte något direkt eller precist om Londi men jag vet att jag hela tiden visste att jag inte skulle få återvända till henne mera, för den vägen är stängd. Detta är sorgen när den går runt i sin tredje månad. Himlen är låg och jag vet allt om tomrummet. Jag lever bredvid mig själv. Min tideräkning är en annan.
Jag tycker det jag läser från dig
Om fattas. DS
Tack Anders, just i detta ganska långa nu handlar det mesta om min stora förlust. Texterna heter nästan alla ”Londi är inte kvar hos mig längre”.