Under närmare en vecka har jag av tekniska skäl varit tvingad till tystnad här och det är nog ungefär den tid som behövs för att vanan ska upphöra att vara en vana. Tystnaden känns som det rätta, kloka och normala. Vad vill jag säga till någon jag inte träffar i det dagliga eller med lite längre intervaller? Vad vill jag egentligen säga till dem jag inte känner? Hela den här internetska pratmaskinen framstår med ens som väldigt främmande. Men å andra sidan har jag väl aldrig varit särskilt främmande för det främmande, så nu när Hrvatska T-com äntligen slutat fumla med och slita av kablar, så pratar jag genom dem igen, 300 meter minst. Och jag kan berätta att kvällshimlarna flammat just så här sedda från mitt fönster:
Mycket har hänt under dessa dagar, det ena mindre nämnbart än det andra. Kanske har jag emellanåt varit lycklig. Inget är uppskrivet, inte ens de där chiffren eller runorna som jag brukar sprida omkring mig och som jag i efterhand – om jag vill – alltid har kunnat läsa som den tydligaste präntskrift. Mitt livs historia.
Verklighetens mening är att skapa poesi och det tycker jag du åstadkommer med bravur. Du sparkar upp dörren till mitt medvetande hela j-la tiden. Brabra även om jag inte förtjänar din kärlek.
God Jul!
Välkommen tillbaka.
Mina herrar, tack för vänliga ord och för era besök här!