Kategori: Berättelser ur livet

Veckan som gick har bågnat av händelser, rika möten och hisnande märkvärdigheter (en profetisk dikt av Zagajewski gav både E och mig andnöd), men ändå har jag inte riktigt återvänt hem från min bosniska resa, som i tiden finns inlindad i veckan före allt detta. Jag tittar på bilder – ja, jag tog så många! – och försöker foga samman dem med mina stackato-anteckningar från resorna ner och upp. Nu tittar jag på den här bilden och lägger den här textsnutten intill:

hisnande utsikter, x kör extra fort när det är speciellt vackert, Banja Luka 17.15, floden, små moskéer, träminaret(!), shoppingcentra, ortodoxa kyrkor, Banja Luka stopp 17.35 (tog tid att komma in i staden visst)

Den exakta punkten i texten är den här: ”floden, små moskéer”. Detta även om minareten här är ganska hög, men moskén strax utanför bilden är liten. Jag vet det och den jag såg dessförinnan är det också. Det är sådana här små bondhusmoskéer, som mitt hjärta klappar för och helst ska minareterna i min drömvärld förstås vara av brunt trä. Taken på de två husen här invid den väg jag färdades längs – särskilt då det till höger – har samma utseende som taken på moskéerna jag talar om.

Detta är ett hörn av Banja Luka som tydligen har undkommit den etniska rensningen. Jag begrundar detta och sveper med blicken över de gröna kullarna runt omkring och jag ser också att det verkligen växer pilar vid Vrbas. Och jag undrar om jag kanske kan gå in i bilden som i den där kinesiska sagan. Jag vet var jag vill vara.

Vrbas, du min ringlande slingrande flodvän, får jag fråga dig något som jag inte frågar människor? Du svarar nog inte men kanske lyssnar du och jag säger därför på prov: Är jag påverkad av mitt liv?

Och du, min flod, kluckar och skrattar och vet så väl att frågan är både meningslös och dum eller bara ett försök att åstadkomma en meander som vill likna dina rundade slängar. Med en liten nypa snusförnuft isläppt, så det fräser till så smått i vattnet, som alltid är så där grönkallt. (Och jag visar denna flodbild och behöver inga svar.)

Efter Londis död har jag aktat mig mycket noga för att ge mig ut på stan eller någon annanstans för att bara flanera omkring. Ett sådant strövande riskerar att komma alltför nära det som Londi och jag hade tillsammans. Numera brukar jag se till att ha ett mål – människor jag ska träffa eller bestämda saker jag ska göra. Men så idag – jag tänkte mig visst inte för och solen sken så vackert – klev jag bara på spårvagnen mot centrum utan att veta något särskilt om vart jag skulle.

När jag så fann mig gående längs Opatovina märkte jag att jag var ensam, ensam på det där förlorade sättet, ingen Londi gick bredvid mig. Jag kände att en cirkel brutits, för med Londi levde jag i den cirkulära tiden, där man inte behöver ha något mål, där allting står och är. Husen omkring mig var vackert och mjukt solbelysta, men världen stupade brant strax utanför mitt synfält.

Jag insåg att jag numera är tvingad att ha mål för mitt gående. Fast vad är det för mål jag pratar om – framför mig finns en väg som för bort.

Så, nu är det höst här i Zagreb på det där avklarnade sättet, då jag inte längre kan undra vart sommaren tagit vägen. Den ligger nu bakom mig fint paketerad och inrullad i sina vackra band. Nu är den här sommaren minnen av alla resorna och av heta dagar och veckor i Zagreb i augustis mitt. Resornas band från maj eller juni och framåt till sommarens slut heter Trieste (alltid Trieste!), Vojvodina med de underbara husen i Subotica/Szabadka och vallmons ungerska namn ”pipacs”, Trieste, Feltre under Dolomiterna, trädgården i Varberg och havet utanför, Budapest med sina broar (ibland fem och då säger man ”öt hit”) och där utanför den stora rödflammande tomatkokningen i Érd, Idrija vid floderna, Brda med sina guldgrönglänsande kullar och vingårdar och lavendelträdgårdar, Cormons – staden som hänger på berget och gränsen mellan Italien och Slovenien, Sardinien – denna kontinent som blir större ju länge in i den man kommer – nuragherna som talar med stjärnbilderna sedan årtusenden och fiskarna jag mötte bland klipporna i havet. Och nu senast Sarajevo, fast det var efter sommaren, det var det.

Nu är Zagreb dränkt i ljus men inte i hetta. Jag flanerar i staden med två vänner på besök från Stockholm och London. Det märkliga är att vi egentligen aldrig träffats förr, men ändå är vi helt säkert vänner. Vi äter lignje na žaru bland de vilda damerna på Amfora i ena hörnet av Dolac, vi går på teceremoni på Živi ateljé, den levande ateljén, och vi smiter in i den hemliga världen bakom domkyrkan. Och vi åker spårvagn längs Ilica och känner i det kollektiva minnet den sedan länge försvunna eller undanrunna flodens rörelser. (Kanske gör jag nu en hemlighet av att terminen håller på att ros igång…)

Sedan den där dagen för kanske fyra år sedan då jag upptäckte den stillsamma lilla världen bakom domkyrkan här i Zagreb, går jag in i den då och då och ibland visar jag den för någon, även om jag egentligen vill hemlighålla den.

Här på bilden ser ni ett hörn av denna värld. Egentligen består den bara av det lilla område som finns mellan kyrkobyggnaden och de omgivande husen. Man går in genom en grind – jag brukar ta den till höger om kyrkan, för jag tycker att det är ingången – och så går man runt kyrkan och ut genom den andra grinden. Medsols. Ofta är det massor av människor som väller in i kyrkan eller står i klungor på platsen framför kyrkan, men mycket få går det där bakomliggande varvet. Det är liksom dolt för uppmärksamheten och det är obegripligt, tänker jag ofta. Men kanske är det nästan alltid så i världen och bland människorna att det finns vissa vägar som nästan alla följer och andra som liksom är osynliga eller som uppfattas som bisakliga. Bakom domkyrkan är en plats för eremiter och drömmare. Nästan ingen annan sätter sin fot här. Och även om jag nu sagt allt detta tror jag ändå inte att platsen kommer att stjälas av världen. Den kommer att finnas kvar som en liten svävande ö ovanför eller bredvid den brådskande sevärdheten eller verkligheten. Inga ord kan fånga den och tvinga ner den på marken.