Veckan som gick har bågnat av händelser, rika möten och hisnande märkvärdigheter (en profetisk dikt av Zagajewski gav både E och mig andnöd), men ändå har jag inte riktigt återvänt hem från min bosniska resa, som i tiden finns inlindad i veckan före allt detta. Jag tittar på bilder – ja, jag tog så många! – och försöker foga samman dem med mina stackato-anteckningar från resorna ner och upp. Nu tittar jag på den här bilden och lägger den här textsnutten intill:
hisnande utsikter, x kör extra fort när det är speciellt vackert, Banja Luka 17.15, floden, små moskéer, träminaret(!), shoppingcentra, ortodoxa kyrkor, Banja Luka stopp 17.35 (tog tid att komma in i staden visst)
Den exakta punkten i texten är den här: ”floden, små moskéer”. Detta även om minareten här är ganska hög, men moskén strax utanför bilden är liten. Jag vet det och den jag såg dessförinnan är det också. Det är sådana här små bondhusmoskéer, som mitt hjärta klappar för och helst ska minareterna i min drömvärld förstås vara av brunt trä. Taken på de två husen här invid den väg jag färdades längs – särskilt då det till höger – har samma utseende som taken på moskéerna jag talar om.
Detta är ett hörn av Banja Luka som tydligen har undkommit den etniska rensningen. Jag begrundar detta och sveper med blicken över de gröna kullarna runt omkring och jag ser också att det verkligen växer pilar vid Vrbas. Och jag undrar om jag kanske kan gå in i bilden som i den där kinesiska sagan. Jag vet var jag vill vara.