Gråväder med tunna kanske växande ljusstrimmor, men gråväder. Jag sitter i balkongrummet och rotar bland lektionsförberedelser. Nyss ryckte jag till över chocken att se att platsen under fönstret där Londi brukade ”ligga sida” är tom, inget småsnarkande eller hundsuckande hörs heller. Ibland glömmer jag att jag lever i tiden efter. Tanken går hjälplöst steglöst vidare till Bosnien, kanske var Londi egentligen en bosnisk hund. Bosnien är ett land som lockar och oroar. Dess öde är så skört och hotat. Landet sitter i Republika Srpskas käftar även om områdena RS tagit eller på orättmätiga grunder fått också är Bosnien. Inifrån tärs Bosnien även av saudiska rikedomar och maktanspråk, av erövring genom fotsida svarta dräkter, dolda ansikten och mycket pengar. Ibland hör jag någon här säga att ”Bosnien är magen”. Vad betyder det? Ur ett kroatiskt eller även ett jugoslaviskt perspektiv kan det väl betyda att det ligger inne i mitten, men jag har en känsla av att det betyder något annat också. Flera av mina vänner här säger att de slutat resa till Bosnien för att de vill ha de vackra minnena från andra tider kvar. Eftersom jag inte har några minnen av Bosnien från andra tider kan jag inte säga något till svar, fast jag vet att för mig är Bosnien ännu fyllt av lockelser. Här levde de milda bogumilerna (jag tror i alla fall att de hade en särskild mildhet och tro är tro) med sin egensinniga icke-hierarkiska kristendom. Här skulpterade de – och kanske andra möjligen glömda folk också – fram sina stećci, dessa märkliga ”stenskepp” eller sarkofager i det svindlande vackra karga landskapet. Nej, stećci är inga skepp men de liksom färdas över jordklotet – en millimeter vart tusende år. Inga segel. Och inte är stećci några sarkofager, men ljudet från ordet passar. Floderna skär ringlande genom gröna vilda berg. Skräpet i vattenkanten kommer från sena tider och ska försvinna igen.
Före mina senaste två resor upp och ner genom landet hade jag flera gånger hört talas om Jajce, men det som sades nådde inte riktigt in, ibland har jag ingen föreställningsförmåga alls. Fast en sak jag läste behöll jag som en overklig hemlighet. I Jajce finns ruinerna av ett Mithrastempel – en plats för mithrasmysterier. Under bussresan mot Sarajevo upptäckte jag plötsligt att jag var i Jajce, fast jag tog inga bilder för allt var för överraskande och hastigt. På hemvägen däremot var jag bättre förberedd.
Jag spände blicken när vi for in mot staden över bron över Vrbas och jag tog snabbt några bilder och raderade sedan av misstag alla utom en. Ingen bra bild, men man ser landskapets härliga linjer, borgen uppe på en av höjderna, vattenfallet, en av moskéerna, grönskan. Här rinner Pliva in i Vrbas, här trängs de gröna kullarna runt klyftorna och vattnen. Här har människor levt i tusentals år. Hit vill jag komma tillbaka. Här måste jag sätta ner mina fötter på marken.