Igår eftermiddag tog jag tåget till Dugo Selo (Långa Byn) för att hälsa på en väninna där. Resan tog 25 minuter och lokaltåget jag åkte med stannade på många platser: Maksimir (som är inne i Zagreb), sedan kom Trnava, Sesvete med flera förorter som jag inte minns namnen på och efter det fält, landsbygd och sedan Dugo Selo. Jag vet att jag åkte förbi här på vägen till och från Budapest under sommaren, men då stannade vi inte så ofta. Gårdagens långsamma färd hade just det som jag tycker särskilt om med resandet, detta att man genom fönstret hinner se allt, att man hinner följa människor och djur i det de gör. Och man hinner se hur ljuset faller på tingen, på husen, fälten, bilarna och skräpet, på de nu guldgula löven på de träd som får just denna färg om hösten. Jag såg förhäxat på ett sådant träd, men kunde inte ta någon bild, kanske var det för vackert.
Så kom jag fram och steg av mitt i en ström av människor på hemväg. Jag gick långsamt, eftersom jag visste att jag var lite för tidig och eftersom solljuset föll så vackert på husen och trädgårdarna. Jag stannade lite här och där och tog bilder och tänkte på att jag på något sätt var ingenstans, ingen av de förbipasserande kände mig och jag visste inget om platsen där jag var. Men jag gladde mig åt oktoberguldet och den milda värmen och mättnaden, stillheten som andades ifrån trädgårdarna.
