Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll föll ett regn så morgonen var frisk och ren. Nej, ingen kyla, men en perfekt svalka mötte Miki och mig när vi gav oss ut på morgonrundan. Vi tog lite tanklöst utan några beslut vägen förbi Katthuset och den förtrollade trädgården och morgonen vecklade upp sig grön och vår egen, allas egen säkert. I mobilen lyste frågan ”Kavica?” upp. Det var Đurđica som frågade. Jag svarade något nästan lika kort om ”där eller där och när?” och ja, det blev Simpa en kvart senare ungefär. Och så satt vi människor där på terrassen med vårt kaffe och hundarna for genom ”parken” med vindens hastighet. Vinden har nämligen ibland samma fart som hundarna.

Miki före – som utmanare – och Hajdi efter. Gång på gång hann hon ifatt honom och han rullade och studsade runt som en svart krusig boll.

Hajdi bet i bollen och bollen bet tillbaka. Då och då plockade Miki upp ett brödstycke som Hana slängt ut där till fåglarna. Han jonglerade mästerligt men Hajdi brottade ner honom och så fortsatte de varv efter varv.

Och alla fyra tog vi för oss en stor klyfta av morgonen, säkert en timme eller två. Morgonstunden slöt sig kring oss och lämnade inga hål för några ”viktigheter”.

Idag vill jag tala med låg röst och inte använda förfärliga ord och uttryck som ”våp” och ”miserabel hjärtnupenhet” – mer än som citat då. Så här ifrån framtiden i förhållande till det där hetsiga förflutna verkar all strid och upprördhet som brus och fladder från ett annat århundrade. För övrigt har jag tvättat håret igen – för första gången på närmare tio veckor. Att kamma det har jag inte lyckats med, men jaja, sådant hör till de mondäna tingen. Dagarna är varma och följer varandra tätt i hälarna. De blommande träden och buskarna sveper in allt i magi och doftlekar.

Idag som så många andra dagar gick Miki och jag förbi den förtrollade trädgården, den bakom eller bredvid Katthuset. Denna gång var ingen där och påtade och plockade bland träd och rabatter och ingen berättade heller sagan om trädgården för oss. Vi såg in genom staketet, jag på blomsterprakten och Miki säkert på något annat och vi luktade nog inte heller på samma saker, men vi stod där bredvid varandra och trädgården lutade sig lite över sin egen gräns och viskade hemligheter till oss om grönska och bersåer och syrener.

Förmiddagen började med ett besök på det stora postkontoret på Branimirova. Jag hade fått en lapp i brevlådan som antydde att jag hade ett paket att hämta där, så jag tog spårvagnen in till stan. Värmen började stiga samtidigt som jag steg in på postens paketutlämning. Snart var det min tur och jag lämnade fram min lapp och damen som tog emot den började leta i hyllorna. Jag visste av erfarenhet att detta kunde vara svårt, så jag beväpnade mig med tålamod (strpljenje) och visslade ohörbart inåt huvudet. Letandet gick dåligt och jag fick visa mitt ID-kort för att underlätta, men det hjälpte inte och efter en ganska lång stund fick jag veta att paketet hamnat på en annan post borta vid Ivanićgradska. Jag suckade lite men då sa damen att brevbäraren kunde kom hem till mig med paketet imorgon, om jag ville. Det ville jag och så gick jag ut och tog sedan spårvagnen hemåt. Det var en ganska skramlig vagn, så jag hörde knappt när telefonen ringde kort efter att jag stigit på. Det var posten som ville tala med mig eller rättare sagt en man som presenterade sig som Kruno. Han sa till mig att komma till Ivanićgradska nu och hämta paketet. Jag skulle bara fråga efter Kruno. Lite irriterad sa jag ja och snart for jag förbi min hemhållplats och vidare österut till Ivanićgradska, där jag steg av och nu började värmen kännas på allvar. Himlen ruvade flåsig och lite blek över husen, människorna fläktade sig med tidningar och pappbitar.

Jag svängde runt hörnet, gick uppför trapporna till det där väldigt jugoslaviska torget och så klev jag in på posten. Lite uppsluppet tänkte jag på att det var just här som jag för några år sedan hämtade Rudolfs fantastiska sydafrikanska paket med vin och öl och kudu-kött. Bara en snäcka hade krossats, resten var intakt och det var det bästa paket jag någonsin fått. På posten såg jag bara tre damer, ingen som kunde heta Kruno, så jag tog en kölapp och strax var jag framme. Damen tog emot lappen och jag förklarade att mitt paket kommit fel och det nu borde befinna sig här. Hon tog lappen och försvann genom en dörr. Jag tänkte vidare på Rudolfs paket och lät tiden gå utan möda. En stund senare kom damen tillbaka och sa att jag måste vänta på Kruno och så visade hon mig en šalter där jag kunde stå under min väntan. Ett litet stick av otålighet träffade mig och jag tog telefonen och ringde postnumret, men den här gången var den en dam som svarade. Jag sa att jag var på posten vid Ivanićgradska men att jag inte kunde se någon Kruno. Då hörde jag en röst tätt bakom ryggen på mig som sa: ”Ja sam Kruno.” Jag vände mig om och tittade in i ett par blå ironiskt blickande ögon. Krunos. Han log självsäkert men ändå med en viss charm: "Jag sa ju till er att vänta på mig. Och här är jag.” Jag sa något halvsnorkigt om att jag hade ont om tid men log ändå och så fick jag paketet i handen. Kruno log brett och stöddigt. Man kan tydligen ha ganska kul med paketutlämning. Jag tackade och gick ut genom dörren.

Så fick jag veta vad som var i paketet. Det var Varlam Sjalamovs Under snön. Den boken ville inte färdas en alltför lätt väg.

Och nu är det kväll och nyss kom Miki och jag hem efter att ha suttit en stund eller ett glas på Simpa med Vesna medan månen tittade in genom parasollets topphål i den stillastående ljumma kvällen.

Min obetänksamhet förde oss idag längs den långa Heinzelova bort till Pet Centar. Ja, först gick allt lätt, vi gick i den gröna skuggan under blommande kastanjer och då och då stannade vi för att nosa och ta bilder.

Det är den grönaste tiden. Av och till kikade Miki genom hålen i muren längs gatan. Där innanför var allting grönt, till och med himlen verkade vara osäker på om den skulle fortsätta att vara blå.

Så nådde vi affären som var påfallande tyst och nästan helt obefolkad. Jag såg knappat en människa bland hyllorna med djurmat eller leksaker och koppel och annat man kan vilja sälja till mattar och hussar. Miki tog ner en gummiboll och började leka med den, men jag valde två pipbollar i stället. Och så köpte jag en mindre säck torrfoder och lite hundgodis. Jag betalade och Miki drack vatten vid utgången. När vi kom ut slog värmen emot oss, ja, antagligen var det inte mycket varmare än det varit på ditvägen, men nu kändes det. Termometern sa 29 grader i skuggan och efter en kort bit satte Miki sig ner och blev till en liten inåtvänd staty.

Jag väntade och tog några bilder, lät blicken löpa längs den långa trottoaren framför oss, tänkte lite på ordet ”Kerala”, på hur ålderdomligt och hett det låter. Så gick vi vidare och när vi kom till en grön plätt steg Miki snabbt ut på den och sträckte ut sin lilla kropp. Som ett mini-lejon låg han där med blicken inställd på ändlösheten.

Jag satte mig bredvid honom och tittade på gräsets grönhet och upp i kastanjernas valv. Denna vackra tid!

Vi gick längs en smal gata till den stora öppna platsen framför Konzum. Där gick vi över grus och torr lera med gräsfläckar under ginkgo – honträd som luktar härsket smör när det är dags – och lindar. Då och då stannade vi upp för en paus.

Och nu är kvällen sen och den ljumma luften strömmar in genom det öppna fönstret. Miki vilar och båda de nya pipbollarna är sönderbitna…

Imorse satt Nilla, Miki och jag på Café Goran och tog en avslutande kopp kaffe/slurk vatten innan Nilla lämnade staden mellan floden och berget igen. Om sanningen ska fram – fast man kan ju undra hur bra det här med att rulla fram sanningen egentligen är – så började vi dagen på Simpas terrass, nej, nu ljuger jag bestämt, vi satt i uterummet, eftersom terrassen var full med folk. Så, ja, vi gick från kafé till kafé.

Hos Goran fick vi det bästa bordet i det smala prånget ut mot Paška och det var vi glada för. Barägarinnans (fast äsch, hur vet jag att det är hon som äger baren?) lilla vita tuss till hund skällde ut Miki, men han förhöll sig stramt avvaktande och då tystnade den vita. Miki fick sitt vatten och stunden var lugn.

På hemvägen gick vi inte under de här prunkande rosaklädda grenarna. Bilden är flera dagar gammal och den rosa prakten ligger nu på marken under trädet. Fast en del blommor sitter kvar på trädet, får jag väl tillägga.