Igår kväll föll ett regn så morgonen var frisk och ren. Nej, ingen kyla, men en perfekt svalka mötte Miki och mig när vi gav oss ut på morgonrundan. Vi tog lite tanklöst utan några beslut vägen förbi Katthuset och den förtrollade trädgården och morgonen vecklade upp sig grön och vår egen, allas egen säkert. I mobilen lyste frågan ”Kavica?” upp. Det var Đurđica som frågade. Jag svarade något nästan lika kort om ”där eller där och när?” och ja, det blev Simpa en kvart senare ungefär. Och så satt vi människor där på terrassen med vårt kaffe och hundarna for genom ”parken” med vindens hastighet. Vinden har nämligen ibland samma fart som hundarna.
Miki före – som utmanare – och Hajdi efter. Gång på gång hann hon ifatt honom och han rullade och studsade runt som en svart krusig boll.
Hajdi bet i bollen och bollen bet tillbaka. Då och då plockade Miki upp ett brödstycke som Hana slängt ut där till fåglarna. Han jonglerade mästerligt men Hajdi brottade ner honom och så fortsatte de varv efter varv.
Och alla fyra tog vi för oss en stor klyfta av morgonen, säkert en timme eller två. Morgonstunden slöt sig kring oss och lämnade inga hål för några ”viktigheter”.