Nyss fick jag veta att min senaste recension publicerats i Hufvudstadsbladet för någon vecka sedan, så jag tycker att jag kan visa den här hos mig nu.
”Ensamhetens slut” är inte sin unge författares första roman utan den fjärde. Benedict Wells’ första roman, som heter ”Becks sista sommar”, blev en stor publikframgång och det har denna fjärde roman också blivit. Jag funderar över vad som ligger bakom framgångarna eller i alla fall framgången med ”Ensamhetens slut”. Något är det, kanske till och med ganska mycket. I boken finns ett tydligt utmejslat och bärkraftigt händelseförlopp och Wells kan tveklöst bygga upp spänning och locka sina läsare till undran över vad som ska komma, ja, han både väcker och tillfredsställer läsarens nyfikenhet. Och texten är till stora delar smidigt skriven – detta gäller också översättningen om man bortser från några fumliga ställen – så läsandet går nästan av sig självt. Man skulle kunna säga att läsarens största möda består i att vända blad.
Huvudpersonerna är tre syskon Liz, Marty och Jules och romanhandlingen inleds – efter en kort blick in i framtidens skuggland där vi möter romanens berättare Jules när han vaknar upp ur koma efter en olycka – lätt och ljus i deras barndom och läsaren får följa familjen i vardagen i München och under någon sommar i faderns första hemland Frankrike. Vi möter en ganska vanlig familj, tryggheten är självklar och alla är vid liv och ingen skulle kunna föreställa sig något annat, syskonen bråkar och retar sig på varandra och det är inget särskilt med det. Men så händer detta andra: Föräldrarna omkommer i en bilolycka och syskonen hamnar i största hast på internat och efter det har de nästan ingen kontakt med varandra. Var och en av dem försöker hitta sitt eget sätt att leva med katastrofens följder och den nya ensamheten, men de är alla tre på olika sätt stympade, även om Marty utåt sett verkar ha klarat sig förhållandevis bra, åtminstone i Jules’ ögon: ”Han var som en myra som efter ett kärnvapenkrig bara fortsatte oberört.”
Men Jules, som ju är bokens egentliga huvudperson, är mycket ensam och kryper mer och mer in i sig själv ända tills han efter en tid på internatet lär känna klasskamraten Alva, en flicka som också har stora förluster bakom sig, och läsaren tycker sig ana en fortsättning. Åren går och så en dag är tiden på internatet slut men Jules och Alva har inte fått varandra, inte ännu, utan det sker först långt senare. Tiden löper vidare och detta ”senare” kommer och Jules och Alva gifter sig och får sedan två barn, men eftersom den här romanen till stor del lever på sin spännande handling ska jag inte berätta mer, för då berövas läsaren för mycket av just detta.
Jag undrar inte utan irritation över varför författaren så ofta blir så platt och mekanisk i sina personskildringar. Har han för bråttom? Tråkar det ut honom att beskriva människor? Eller tycker han sig ha ett slags recept eller en liten magisk påse för beskrivningar, där han blandar egenskaper och typiska småhändelser och så är personkakan bakad. Se här ett exempel bland alltför många:
”Alla var där, även Alvas pappa, en kort, senig, lite egendomlig man med en romersk näsa och ett melankoliskt drag kring munnen som inte riktigt passade ihop med hans i övrigt muntra sätt. Blicken var stadig, huden garvad efter många klättringar i Alperna.”
Den här blandningen av bra och dåligt är störande men den förstör märkligt nog ändå inte helheten. Hur kan Wells berätta så bra och hugga tag i läsaren på ett sådant sätt med ofta så mediokert tillyxade meningar? Till förtjänsterna hör för övrigt inte bara spänningen och intrigen utan också detta att det här och där öppnas skrämmande existentiella svalg i berättelseflödet, där han låter oss stirra in i det obegripliga i hur tiden och minnet formas och deformeras runt en katastrof. Han lyckas med att skildra otäckt sköra ögonblick där avgrunden och den oerhörda förlusten gungar till i någons undermedvetna men sedan inte förs upp till medvetandets yta och en möjlighet till bearbetning.
”Marty stod blek och orörlig bredvid mig, men han hade lika gärna kunnat vara tusen mil bort. Långsamt vecklade orden upp sin ohyggliga innebörd, de sipprade in överallt, i golvet som tycktes bli ojämnt, i mina ögon som började se suddigt, i mina ben som fick mig att stappla genom rummet.”
Jag fortsätter att vrida på texten och letar efter nycklar till varför den är så bra-dålig. Kan det möjligen vara så att Wells medvetet skapar en defekt textyta i en stor del av romanen för att visa att också texten förlorar sitt liv och sitt djup efter en katastrof? Efter föräldrarnas död dör också texten. Eller vill han säga att barndomen är det enda livet? Och hur är det med titeln ”Ensamhetens slut”? Vad vill den förmedla? Det verkar som om den visar på att syskonen som vuxna förenas i bokens senare del. Men är det verkligen hela svaret? Vill Wells med det säga att för den som tidigt i livet berövats grundtryggheten inget någonsin kan ersätta drömmen om den första familjens skydd? Boken handlar kanske om en förlust som tvingar de berövade att för alltid stanna kvar i sökandet efter barndomen.
°°
Benedict Wells
Ensamhetens slut, 2017
(Vom Ende der Einsamkeit, 2016)
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Thorén & Lindskog