Det behöver inte vara natt för att man i mörkret ska känna sig som en nattlig vandrare. Kanske var det vid elvasnåret härom kvällen som Miki och jag strax intill vår port stötte på en liten taggig varelse från urtiden. En igelkott eller en ”jež” som den så suggestivt heter på kroatiska. Jag har inte sett mer än ett par igelkottar under åren jag bott här. Kanske är igelkottar inte så vanliga i dessa trakter.
Miki var intresserad och ville nosa på kotten men jag höll tillbaka honom, fast sedan stod vi där i gathörnet rätt länge alla tre som om vi hade någon slags träff där alla var lite tafatta eller blyga. Mörkret var milt, nästan varmt, och söta dofter andades från buskarna. Jag såg hur igelkotten, den blonda maskrosbollen och den fula ”telefonkiosken” drog en linje från paleocen till jugoslavisk tid. De parkerade bilarna på andra sidan gatan talade om nutid. Och Miki och jag hörde dit vi hörde.