Kategori: Berättelser ur livet

En vecka kvar med gips, vårsolen är inne i balkongrummet och gör att jag inte saknar möjligheten att gå ut – inte så värst mycket i alla fall. Termometern säger 22 grader i skuggan och jag tänker inte säga att jag önskar att det vore kallare. Våren sitter mittemot mig vid bordet.

Miki är ”bortrest” igen och håller till hos Vesna några kvarter härifrån. Imorgon kommer han tillbaka på riktigt för då kommer också min syster och jag kommer att bli utsläppt då och då, redan under gipsdagarna. Jag försöker få överblick över vilka spår de här sex veckorna av instängdhet har satt i mitt sinne. Kanske kommer minnena från den här tiden att vara tydligare än från många andra tider just för att allt på något sätt varit nytt. Jag har sett lägenhetens väggar och golv ur andra vinklar än annars, möblerna har tagit andra gestalter, mycket som annars har varit självklart möjligt har under den här tiden varit omöjligt, som att bära en tallrik till bordet eller ta ner en bok från någon hög plats i bokhyllorna. Jag har vant mig vid att ha mer hundhår på golvet än vanligt och Miki, när han har varit här, har verkat större än tidigare trots att han nog inte har vuxit. Några av mina vänner har jag lärt känna närmare, också beroendet och hjälplösheten har jag lärt känna närmare och jag tror att jag har lärt mig att hantera dem förhållandevis bra. Jag har lärt mig något om att gå på kryckor. Även om jag under de första veckorna sov väldigt mycket, kanske ibland tretton-fjorton timmar om dygnet, så har jag hunnit läsa fler böcker och skriva fler recensioner än jag brukar under liknande tidslängd. Och jag har översatt kanske tio eller elva dikter av Else Lasker-Schüler. Några ligger halvgjorda, andra kan jag nästan säga att jag är nöjd med. Och jag har arbetat med tentor och rättning och planering av kurser och nu rättar jag dagligen texter som kommer in. Vad är det då jag inte har gjort eller inte gör i dessa dagar? Jag har inte gått ut med Miki de där timmarna varje dag, jag har inte handlat, jag har inte varit på stan, jag har inte suttit på kaféer, jag har inte varit på universitetet, jag har inte städat, inte lagat mat, inte suttit i barer om kvällen, inte gjort några resor, februari brukar ju annars vara en resemånad, men denna februari inget Ljubljana, Rijeka, Sarajevo eller Trieste…

Dagen går mot kväll och jag försöker summera den så gott det går. Nej, jag har inte varit ute och vädret har varit vackert, men de flesta är ju upptagna och viktigast är ju att Miki kommit ut och att han kommer ut nu till kvällen. Till det ovanliga i min uppochnervända värld hör att Miki varit hemma ganska mycket denna dag. De senaste två veckorna har han ju bott mest hos Vesna, så nu känns det nästan lite som om jag har besök när han är här.

Den här ovanliga dagordningen beror på att Vesna är bortrest, så jag har haft andra hundhjälpare på besök. På morgonen var Vanja här och lät Miki visa honom runt på Sigečica på ett expertmässigt sätt. Vid middagstid kom Toma och han hade egentligen ingen tid, så Miki fick vara med honom i hans sysslor under eftermiddagen. Bilturer hit och dit – jag vet inget alls om vart – och lite småpromenader mellan. Och så i slutet av eftermiddagen kom Miki hem och nu ligger han och väntar på att Mirjana ska hämta honom för kvällsrundan.

Och vad har jag gjort i bakgrunden av detta Miki-liv? Gått igenom några studenttexter, planerat en kurs, läst i Sarajevski Marlboro, längtat ut…

Den här dagen är iskall, kanske två grader i skuggan, men solen skiner vackert över tingen. Våren har gått undan en stund för att hämta andan inför ett nytt anlopp mot vinterkrafterna.

För torsdagen förutspås tjugo grader. Kanske blir det verklighet. Jag gläder mig i alla fall åt ljuset denna köldens dag. Och jag läser en text som återger ett pedagogiskt samtal mellan kejsarsonen Pippin och läraren Alkuin och platsen för samtalet är Karl den stores hovskola i Aachen. Den första frågan handlar om våren.

Alkuin: Quid est ver?

Pippin: Pictor terrae.

Min stämning den här dagen har fått mig att tänka på det där om ”gungorna och karusellen” eller om ”summan av lasterna”. Inte för att det när det gäller mitt humör idag egentligen handlar om laster eller vad man kan tjäna pengar på eller inte, men det handlar om det som de båda uttrycken har gemensamt. Så i takt med att benet har blivit starkare och tiden som återstår till frigången har krympt – blabla, jättespännande – så har mitt tålamod skrumpnat. Jag är ensam hemma, vilket betyder att Miki är väl omhändertagen av Vesna och att jag inte behöver bekymra mig, inte alls faktiskt hela den här helgen. Men hur glad är jag över det?

Jag tittar argt ut genom sovrumsfönstret ner på det fula obegripliga plastskynket som jag klev så fel på den där kvällen i januari. Den fortfarande kvar som en fälla för andra.

Mina krycksteg genom rummen, de tre eller ett och ett halvt, tråkar ut mig och jag orkar inte läsa. Ja, jag ska förbereda lektioner för den kommande veckan, men inspirationen är svår att upptäcka. Och är det det här som kallas tillfrisknande? Varför är jag så missmodig och otålig? Det har ju gått bra. Ingen svarar och Miki kan jag inte fråga nu. Men jag anar att den mänskliga själen – min åtminstone – är uppbyggd som det där tivolit.

Dagen rann iväg utan att jag märkte när mörkret föll. Ja, jag minns nästan inte solljuset över parken. Hela min dag, från den stunden på morgonen när Vesna kom hit för att hämta Miki, har varit samlad i ett språng, ett språng genom en bok. Egentligen tycker jag inte om sådana här metatexter, där man skriver att man skriver, men det här får vara ett dåligt undantag, för jag måste på något vis skölja ur huvudet. Ibland undrar jag varför jag alls skriver recensioner – fast det jag skriver kanske inte är just recensioner – det finns nästan ingenting som så totalt bränner ut all energi ur mig som just detta att försöka se på en hel roman, en hel dikt- eller novellsamling från alla håll samtidigt och försöka klämma fram essensen och samtidigt inte ignorera eventuella översättningars kvalitet, inte undvika att säga något som inte kommer att tas väl emot från just sådana jag inte vill eller har råd att stöta mig med. Lite i hemlighet hoppas jag att jag nu skakat av mig de flesta läsare, för vad är det jag säger här egentligen?

Nå, det må vara hur det vill med den saken. Snart kommer Miki och så här såg han ut igår kväll.