Kategori: Berättelser ur livet

Efter en spännande dag med två turer till Simpas terrass känns allting fullbordat.

En epok är på väg mot sitt slut för imorgon bär det av till Traumatologija igen, den är gången för gipsavtagning. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det ska gå till och en lätt oro kryper runt i mig. Hur kommer det att vara att gå på två fötter igen? Kan jag det? Hur länge kommer jag att behöva kryckorna, dessa trygghetens ”štake”? Jag är som en puppa som inte vet någonting alls om det fjärilsliv som nu förespeglas mig. Det fanns ändå en trygghet i det där inåtvända eremitlivet och det gav oanade fickor av mening. Fast nej, jag vill förstås ut, men det är ändå överraskande vilken märklig underjordisk färd det har varit. Jag har varit med om så svindlande mycket mellan mina fyra väggar och sedan i den lilla nära världen strax utanför. Världen är så stor.

Märkliga dagar, min rörelsefrihet ökar med små steg, små men omtumlande. Igår eftermiddag satt vi ute på Simpas terrass, Nilla, Miki och jag. Det var inte helt lätt att komma upp på terrassen, jag tog den säkraste vägen och kravlade mig upp i stället för att ta något ostadigt vingelsteg. Just nu har jag förbjudit mig allt onödigt risktagande. Det var härligt att äntligen titta ut över ”parken” igen och från alldeles rätt ställe.

Och Miki var ju nöjdare med utsikten från den upphöjda platsen än ifrån uterummets dörröppning. Äntligen hade han en riktigt bred utblick. Och Nilla tycker ju också om Simpas terrass.

Vi satt där ganska länge, ja, ända tills skuggorna från träden började sträcka på sig och luften blev lite svalare. Jag kände hur tankarna rörde sig på ett nytt eller nygammalt sätt. För den som är van vid att kunna gå och ju gåendet och tanken ofta förbundna med varandra – tanken rör sig lättare vid fötternas rörelse framåt. Och när synfältet är vidare.

Nu är jag enahanda på ett nytt sätt. I stället för bilder på Miki bevakande min gipsfot på soffan eller trånade utblickar genom fönstret blir det nu en serie bilder från dörrhålet i Simpas uterum, idag också med vy över den utmärkta gubbhörnan där. Ni ser Stanko och den kanske pensionerade fastighetsskötaren och ni anar ett ben tillhörande den gamle mästerfotbollsspelaren från jugoslavisk tid.

Jag njuter i fulla drag av att sitta där ute-inne i nästan-friheten. Nilla och jag pratar om ditt och datt, Miki spanar ut i ”parken” och då och då kommer någon förbi och frågar om mitt gipsben och jag berättar historien om olyckan och det gröna plastskynket som fortfarande ligger där det låg när jag trampade ner i det dolda hålet. Plastskynket verkar vänta på fler offer…

Sedan min syster Nilla kom hit igår är jag på ett slags grönbete. Tre gånger har jag redan varit ute, fast ute betyder förstås inte mer än de där stegen till Simpa och sittandet där i uterummet i solstrimman, men det innebär ändå en stor förändring. Jag är ute och hälsar på folk och igår kom Vesna på kaffe och idag Gabi – på Simpa alltså. Plötsligt tillhör världen mig igen. Aldrig hade jag väl i mitt tidigare liv trott att frihet kunde se ut så här!

Strax innan jag vaknade drömde jag i tät följd två korta drömmar. Nu minns jag bara den första, den sista föll ut ur minnet när jag vände ansiktet mot ett ljud utanför fönstret. Men den första är kvar och jag drömde så här: Jag satt på marken långt i en skog någonstans i Sverige, tror jag, tillsammans med Sandro – min första man – och en annan person, troligen en man, men jag kunde inte se hans ansikte. Vi var alla tre unga. Och vi kunde av någon outgrundlig anledning inte resa oss och vid sidan av oss löpte ett delvis övervuxet järnvägsspår. Runt omkring stod träden tätt. Det var vackert och kanske sommar men jag kände att jag behövde luft och en fri utblick och jag sökte efter en öppning, men fann ingen. ”Ma dov’è l’orizzonte?” sa jag med ansiktet vänt mot marken. Ingen svarade och jag tittade på Sandro, den andre fortsatte att vara en gåta, och då såg jag att han log på ett svävande sätt och någonstans inifrån skogen hördes tonerna av Angelo Branduardis ”La favola degli aironi” (Sagan om hägrarna) och strax innan drömmen avlöstes av den nästkommande uppfattade jag orden ”dove svanisce l’orizzonte” (där horisonten försvinner)…