Det blev inte någon himlastormande upplevelse att bli av med gipspuppan, jag är liksom trött i vingarna från början. För många tunga timmar på sjukhuset kanske och när jag nu går, så känns benen – särskilt det ena men inte bara det – rätt främmande och liksom fjärran eller fjärrstyrda av någon annan. Jag är gränslöst matt och när jag för en stund sedan satt på en bänk i ”parken”, medan Nilla och Miki var på promenad, kände jag att jag blev införlivad i gubbarnas och gummornas bänksittartillvaro. Nej, det var inte hemskt bara väldigt fast eller statiskt. Här är här är här.
Fint att höra. Och uppmuntrande för en själv, med allt det gips man inbillar sig bära på.
Grattis till att ha blivit av med gipset! Unna dig några dagar i bänksittargruppen tills du återfått din styrka.
Jenny B
Tack Gunnar – mycket med gips ja. Och Jenny, egentligen skulle jag ha gjort som du säger, men nu var jag ändå tvungen att ta i lite mer…