Kategori: Berättelser ur livet

Samtidigt som jag tillbringat en glädjerik och intensiv helg med min kusin Karin och min trogne krullpojke Miki – vi har strövat i Gornji Grad, ätit på Amfora, druckit gemišt på Cooltura och pratat ”om allt” – har jag återupplevt några ögonblick från min barndom. Ja, jag har fått några helt nytagna bilder från Kolbäcksgränd i Bagarmossen, som en vän som bor där i närheten har tagit och sedan skickat till mig.

På den första bilden ser man Kolbäcksgränd 10, min första adress i livet. Vi bodde på andra våningen till vänster, sett ”härifrån”. Inne i den vita rutan, som nog inte fanns då, är barnkammarfönstret. Där innanför bodde mina bröder och jag. Det smala fönstret utanför rutan är köksfönstret, det är jag ganska säker på. Jag känner också igen – tror jag i alla fall – det lilla trappsteget upp till porten.

Den andra bilden verkar vara tagen ungefär från porten och ut mot lekplatsen, som i min barndom inte alls var så parkaktig, i alla fall minns jag inte att det fanns så många träd. Jag kan se skridskobanan framför mig, för på vintrarna spolades hela eller nästan hela lekplatsen och jag åkte skridsko där. Och borta i hörnet till vänster bodde min bästa vän Lena och någonstans till höger bodde en annan Lena och Christer, som jag lekte med ibland.

På den sista bilden ser man Kolbäcksgränd någonstans ifrån hörnet där mjölkaffären var. Och man tittar bort mot Höghuset, som faktiskt ser lika stort ut på bilden som det gjorde i min tidiga barndoms verklighet. Där bodde Monica, som jag lekte med ibland, och också Kim och Nella. Och i huset snett emot, alltså längst ut på ”vår” huslänga, bodde Maud och Håkan och deras lillasyster Ylva. Jag glömmer aldrig hur jag skämdes när Maud en gång bad sin mamma om godis genom att falla på knä samtidigt som hon malde fram en ändlös repetitiv tiggarramsa: snälla snälla snälla mamma, kan jag inte få… Jag minns att jag att jag tyckte det var en både omöjlig och obegriplig handling.

Det har varit en bländade dag och vi har hållit oss i skuggan ganska mycket under våra rundor. Det lilla trädet framför Simpa, som jag aldrig lär mig namnet på, blommor igen precis som på bilden jag tog för tre år sedan, det var Londis sista vår, ja, räknar jag lite så är nog blomningen några dagar senare i år än den var då. Men prakten är densamma. Miki blundar, trött på allt löjligt fotograferande, men han sitter rak och samlad.

Det lilla trädet sträcker sina grenar upp i det blåa himlahavet.

Och Simpa blir mindre och hemligare innanför och i skuggan av all lövrikedom och allt blommande överdåd. Det finns ingenting att säga.

Dagen har varit rik på värme och sol och vi söker oss numera till skuggsidan på våra promenader, Miki och jag. Här går vi längs Olibska bort mot Rapska. Ni som vet vet.

Och där vid svängen såg vi att Cooltura nu efter en lång tid av förberedelser har öppnat sin nya terrass för gästerna. Och nya paraplyer har kommit upp. Almir vilar aldrig.

Miki, som ju är en bar-habitué och Cooltura-stammis, försökte pressa upp dörren, men den här gången blev det inget och han tittade lite uppgivet först på mig och sedan ut mot gatan. Jag mumlade något om att vi ju redan suttit på Simpas terrass på morgonen.

Annandag påsk, vi ligger lågt och återgår efter allt firande till vardagen. Jag börjar sakta beta av bland det ogjorda arbetet, däremellan går vi ut och jag kastar nya bollar för Miki att hämta i gröngräset och jag tänker bara äta ”halvportioner” efter gårdagarnas överdåd. På första bilden ser ni några av tårtorna från ”frukosten” innan de helt försvunnit.

När det blev för hög ljudnivå vid påskbordet slank Miki ut på balkongen för att spana ut mot livet i Gornja Dubravas grönska.

Men vi åt faktiskt inte alls hela tiden. Då och då tog vi oss en hundrunda i kvarteren omkring. Här ser ni Steph som försöker att få både Miki och Muggs att titta in i bilden. Sådant är ju inte lätt och det lyckades också bara nästan.

Nä kvällen började sänka sig över husen gick vi lite längre och hamnade på ett stort fält med ganska många lösspringande hundar. Muggs går alltid fri och är mycket diplomatisk i sin hantering av andra hundar. Miki är lite vildare och inte alltid så diplomatisk, men jag släppte honom (nu när jag har en verkligt bra pipboll i väskan att locka tillbaka honom med) och han hittade en lekkamrat i sin storlek som han rusade omkring med i vida cirklar.

Och medan vi gick där längs de lugna små gatorna kastade jag långa blickar på vissa små hus, som har det där som jag letar efter. Ja, jag letar hem, men jag måste också veta att jag kan försvara det som till sist kanske blir mitt eller vårt hem.

Vet inte om ni tror mig när jag säger det här: Jag är totalt utmattad efter påskfrukosten med Tomas familj. Men så är det om man ägnar en hel dag åt att äta frukost, så nu orkar jag inte berätta om något mer än Mikis och min resa till Dubrava, där miraklet ägde rum. Dubrava både ligger och ligger inte i Zagreb. Det är en stadsdel i nordost som vuxit sig så stor att man undrar om inte Zagreb bara är ett litet bihang till den. Här och där är Dubrava brusande och brummande brutalt stadsaktigt, men strax intill trafiklederna vandrar husen ut i grönskan längre och längre bort upp mot Medvednicas sluttningar. Dubrava hör till en egen kategori som det är lätt att både älska och hata. Nå, det var dit Miki och jag färdades någon gång under förmiddagen. Det enda spårvagnsbytet gjorde vi här i våra trakter vid Držićeva. Vi stod där i solen och väntade på sjuan och vi hade blickarna riktade mot söder:

Sjuan kom, inte först, men ganska snart och vi klev på i en halvtom vagn och jag satte mig och så började färden mot nordost. Tretton stopp skulle det vara till Grižanska. Jag tog några bilder genom fönstret, först vid Kvaternikov trg, så här:

Efter en stund for vi längs den stora parken Maksimir och allt var så grönt, så grönt:

Miki hade lite tråkigt och testade ett par gånger med att skälla kort och gällt som ett slags stoppsignal. Jag försökte tala honom till rätta och lyckades väl så där. Och så nådde vi vår hållplats och jag kände att det hade hunnit bli ganska varmt. Lite på måfå valde jag en riktning, mest kanske för att det såg trevligt och grönt ut åt det hållet.

Jag tittade på kartan i telefonen och förstod att det var fel håll. Sedan velade vi runt lite och jag frågade en dam om vår gata, men hon sa att hon inte visste några gatunamn, däremot visste hon vart hon skulle. Bra, tänkte jag, så är det ju och så gick vi helt enkelt rakt fram en stund tills jag kände igen namnet på en parallellgata till vår. Och strax därefter svängde vi in på Klekovačka och så var vi framme.