Kategori: Berättelser ur livet

Sedan igår eftermiddag är försommaren någon annanstans. Här spänner stormen musklerna och det tjuter i fönsterspringorna. Igår kväll hade vi två och en halv timme av ”stenålder”, svart som i en säck och huset blev knäpptyst och jag insåg hur mycket oväsen själva huset för i sin vardag. Jag letade fram några stearinljus och tände dem, men nära fönstret blåstes de ut gång på gång. Miki och jag gick ut en blöt och flygig sväng, grenar brakade ner i mörkret och jag såg Gabriel stå i öppningen till Simpas dunkla uterum. Han ropade något i sin mobil. Jag ritade en fråga i luften, men han visste förstås inte hur länge vi skulle vara strömlösa.

På natten sov vi ganska gott efter att vi vant oss vid visslandet från fönstret och dånet från fallande soptunnor på gården. När morgonen kom gick vi längs blöta gröna gren- och lövtäckta vägar.

De vackra nya löven och det yttersta av grenarna låg avslitna på marken, ja, inte bara det yttersta. Ibland fick vi kliva över en jättegren och på ett ställe pekade ett stort avbrutet träd mot den skränande gråluddiga himlen.

Människorna rörde sig snabbt och deras framåtböjda silhuetter gled hastigt utmed väggarna och runt hörnen. Jag tänkte på den där Rilke-dikten som någonstans i början säger ”Der Sommer war sehr groß” och sedan rinner orden iväg i det vi upplever just nu, även om det inte alls är höst utan maj, sköna maj, var är du? Och Miki och jag undviker yttervärlden så mycket det går. Jag rotar med mitt och Miki krafsar då och då i ulltäcket för att kanske få det att ändra form. Eller så ligger han bara där och tittar menande. Och vinden ylar och kastar saker.

Här någonstans har försommaren ställt upp sitt gröna tält. Ni ser lönnen, den rostklädda gamla piskställningen och de solbelysta balkongerna och ni ser att gräset och ogräset är ett i grönhet. Vem kan behöva mer än det här?

Vi strövar här i kvarteren, Miki och jag, och var och en av oss undersöker världen på sitt sätt, med sina medel. En hundnos, en människas ögon och sedan den där bearbetningen vi gör inne i våra huvuden. Stegen på marken är också ett sätt att försöka förstå tillvaron och där är kanske hund och människa ganska lika. Och lövprasslet hör vi väl båda, fast hunden upplever säkert fler nyanser. Och när hundar möts så vet de nästan genast vem de har framför sig, om det är en vän, en fiende eller någon att bara gå förbi. Vi människor har utvecklat många instrument för att förstå varandra eller kanske snarare överlista varandra, men inget är säkert och våra möten består mest i gissningar som inte så sällan överskuggas av att vi tror att vi vet eller ännu värre, att vi är helt säkra på att vi vet. Vi ”vet” på ett förfärande sätt vad det innebär att vara med i den ena eller andra gruppen (partiet, religionen, föreningen). Vi ”vet” med otäck precision hur en människa, som är med där eller där eller känner den och den, ser ut inuti. Detta tvärsäkra ”vetande” om andra människor hör till det mest skrämmande jag kan komma på. Jag vill i stället bära fram rosor och ängsblommor till tvivlet, den försynta osäkerheten, det förutsättningslösa undersökandet av det närmaste hörnet.

Morgonen var glad och varm och Christine och Leon kom hit ner till oss från berget, där de bor. Vi gick till inhägnaden nere vid Folnegovićeva och kastade färgglada och pipande bollar tills både Miki och Leon sprungit sig mätta. Sedan tackade Leon ja till vagnen och vi andra tre knatade uppåt mot Rapska och mot Simpa, som på sätt och vis ligger vid Rapska, fast också vid Hvarska, men det är ju inget konstigt för hus har ju flera väggar och sidor. Vi satte oss på terrassen och beställde ut kaffe till oss damer och cedevita till Leon och Miki hade sitt vatten i en skål.

Och gräset var grönt och tiden gick och Leon släppte ner en liten gul grävskopa i det ena vattenglaset. När man dricker kaffe får man alltid ett glas vatten, så är det. Lite vatten spillde ut på Mikis torra rosmarinpäls och han drog sig tillbaka under en stol. Och så kom Zvonko och så fortsatte kaffedrickandet och några barn och några hundar passerade förbi.

Jag bjuder er på nytt på mitt eller vårt lyckliga enahanda, tema med och ibland också nästan helt utan variation; gatorna, trädgårdarna, hörnen, våra fötters gång över jord, grus eller asfalt. Över jord. Man skulle kunna tro att detta är evigheten, men så är det ju inte, en dag ska allt detta tas ifrån oss. Just därför, fast kanske inte bara, är det så värdefullt. Och i vissa ögonblick lyser detta särskilt klart. Tanken slirar lite men så fortsätter den självsvåldigt och säger att en del som skriver avbildar tiden, den egna – så att andra längre fram ska kunna förstå hur just den eller den tiden varit – men det finns också de som försöker avbilda det stora nuet eller tillvaron grundtoner och vad det ger till andra är kanske igenkänning eller en möjlighet till evigt återvändande.

Nyss satt Miki och jag på Simpas terrass. Lille Luka kom förbi i sin brum-bil och hans far gick två steg bakom. Miki och Luka hälsade på varandra och vi vuxna växlande några ord. Ja, Miki räknar jag tills vidare till barnen. Runt om stod lindarna högtidsklädda i sin fullaste lövprakt, ännu ljusgröna men med vida hjärtan. Vinden rörde milt vid grenarna och löven gungade lätt.

Och jag tänkte på den nyss tillryggalagda promenaden i kvarteren, på hur vi gick längs Paška och hur jag än en gång hade försökt förstå om Caffe Bar Goran är stängt för alltid eller om det lilla kaféet kommer att öppna igen och i så fall när. Men på dörren stod det fortfarande att det är stängt för storstädning och renovering och fortfarande tackades det för kundernas förståelse. Lite sorgligt vore det om det aldrig öppnade igen för Goran är en del av vår värld. Ja, jag tänker så, även om vi har Simpa.

Livet är något annat än det man tror att det är, när man säger ”livet är…”. Jag försöker samla ihop spillrorna av dagen som också blev just något annat än det man menar när man säger ”dag”. Inga stora katastrofer har inträffat, jag har bara fått en påminnelse om alltings bräcklighet. Och det underliga därvid är inte påminnelsen utan att det alls ska behövas påminnelser. Varför vet jag så lite?

Jag lägger en bild av en enkelt vacker och vild rosenbuske som jag tog vid Murterska igår kanske. Rosorna är underbart friskt röda och rosenbladen är inte fler än vad som behövs för att sluta cirkeln, som jag kallar ”cirkel” bara för att jag inte kommer på något bättre ord. Rosenbusken får visa det jag inte lyckas säga om tillvarons dunkla väg och sköra vingar.